Skrev in mig på AF i förrgår, trots att jag inte är officiellt arbetslös förrän den 18/2. Jag ringde dit för att fråga om praktik och de blev mycket förvånade att jag blev nekad att skriva in mig förra gången jag var där. Man har rätt att skriva in sig som arbetssökande när man vill, även om man har jobb.

Vilken helg det har varit. För mig har den varit lugn och helt normal, men Mumannen har varit tvungen att åka de två-tre milen till jobbet för fjärde gången nu, och ska dit ikväll igen, om han ens hinner hem emellan. Det är fårtarmar från Mongoliet, och hundar från Colombia till karantän, och gud vet vad som han måste ta hand om.

Så är allt som vanligt igen. Ingen liten Mu som springer runt här och bara två som ska ha middag istället för uppemot åtta personer. Det har varit jättemysigt, som vanligt, och snart får vi se till att träffas igen.

Ett tips till alla missnöjda: Man bör läsa partiprogrammet INNAN man ställer upp som kandidat för ett parti. Särskilt inför ett val.

Jag skulle aldrig orka jobba politiskt. Mår just nu så illa av att höra om SD, prata och skriva, och läsa om dem i bloggar och diskutera deras framfart.

Det känns jobbigt att läsa att man måste respektera, acceptera och finna sig i att folket har talat. Det är ju lätt att säga nu, så länge de är små och ganska obetydliga, men om de växer och blir stora då? Ska vi finna oss i att de stoppar majoriteten av all utomeuropeisk invandring då eller? (Och varför hakar de upp sig på utomeuropeisk? Varför inte Finsk, Norsk och Tysk också? Till exempel) Och ska jag finna mig i att de vill skicka "hem" mina muslimska vänner? Jag har väldigt svårt att respektera någon som vill det. Hur ska jag kunna se dem i ögonen om jag finner mig i, och accepterar det?

Jag vet att vi lever i en demokrati där alla får tycka vad de vill, men att vara rasist, är det att tycka? För mig är det snarare att förtrycka, och att se ner på människor av annan härkomst än sin egen. Inte alls demokratiskt. Jag vet också att många av dem som röstar på SD kanske inte är rasister. De är "bara missnöjda". Men de röstar ju ändå på ett främlingsfientligt parti. Det har jag svårt att tro att man gör om inte främlingsrädslan är väldigt stark.

Jag tar väl åt mig för lätt, för allt det här gör mig illamående, som sagt. 

Så, det var sista ordet från mig. Var bara tvungen att få det ur mig innan jag släpper ämnet. Nu tänker jag göra saker jag mår bra av istället. Som att rita, dricka te, gå på kurs, träna, kramas, pussas, skratta och umgås med nära och kära. Och en massa annat också. Såna där måsten, ni vet. Typ städa, vika tvätt och så. Jag tror det kallas livet allt det där. 

Bli inte oroliga om jag inte bloggar. Är lite trött just nu bara, men jag kommer snart tillbaka.

PS: Den som vill läsa mer om vad SD egentligen står för kan göra det HÄR. 

Jag vill egentligen inte tjata om politik och valet i varenda inlägg, men det är det som tar upp mina tankar just nu, så...

Jag kommer att drömma politik inatt... Undrar om jag fattat det här rätt nu... Vi har ett osäkert läge. Alliansen tänker sitta kvar i minoritet. Miljöpartiet tänker inte samarbeta. SD kommer att kunna utnyttja situationen. Reinfeldt sitter kvar, då är det också hans ansvar att lösa detta. Om det nu ens går att lösa. Kommer Alliansen att regera på, och söka stöd i varje fråga? Eller kommer det sluta med nyval? Hur ska det bli..?

Det är så otroligt spännande idag! Med valet. Vi har varit och röstat och Musonen följde med för första gången. Det känns så speciellt och högtidligt att rösta. Så viktigt. Det är stort att få vara med och bestämma om Sveriges framtid. Jag är så glad att få leva i en demokrati.
 

Veckans läxa var en fortsättning på förrförra veckans kompetensinventering. Nu var det dags för inventering av önskemål, dvs allt som man, realistiskt sett, vill ha i sitt nästa arbete.

Jag tittar på tv. Tvåan. Det handlar om jobbcoacher. Jag är skitarg! Har lust att svära. Får vem som helst jobba som coach hos arbetsförmedlingen? Det är flummigt, löjligt, oproffsigt! Det enda de gör är att skapa dåligt samvete hos den arbetssökande och försöker få dem att förstå att det är deras eget fel som inte får jobb. De är inget annat än urdåliga hobbypsykologer..

Det är lite sent, jag vet, men jag har funderat på Sveriges natonaldag, varför vi svenskar är så dåliga på att fira den. Jag tror nämligen inte att vi är dåliga på att fira i allmänhet (det såg jag själv helgen som var), utan jag tror bara många inte tycker att det är så mycket att fira. Vi känner ingen stark koppling till något som är värt att fira stort just den dagen.  

Nationaldagen firas till minne av 6 juni 1523, då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung. Gusaf Vasa var inte kung över Skåne, Blekinge och Halland.

6 Juni har varit nationaldag endast sedan 1983. Innan dess hette det Svenska flaggans dag och firades till minne av Gusaf Vasa och Kalmarunionens upphörande. 6 juni började kallas Svenska flaggans dag 1916, efter att Skansens grundare Artur Hazelius några år tidigare börjat fira dagen, bl.a för att dra in pengar till Skansen. 

Dessutom har den varit helgdag endast från 2005, vilket många inte tycker är till någon fördel, eftersom man istället tog bort Annandag Pingst som alltid infaller en måndag, och vi därmed förlorade en helgdag de år 6 juni infaller på en helg. 

Om jag förstått saken rätt, så har Danmark liknande lösa kopplingar till sin nationaldag, och firar den inte heller så speciellt. Så vi kan i så fall sluta känna oss ensamma i världen om att inte slå på stort på vår nationaldag. 

Det betyder ju inte att vi ser ner på vårt land, eller den Svenska flaggan, som i alla fall jag tycker det viftas med ganska ofta. Och jag har helt ärligt aldrig varit med om att någon tyckt att det varit rasistiskt att flagga.  
Men det kanske är annorlunda i andra delar av landet?


                  

Nej, hörni, jag får nog sluta känna krav på att göra ett morgoninlägg varje dag. Det är tomt i huvudet och jag har ingen aning om vad jag ska säga.

Egentligen har jag massor att berätta, men det går inte.

Jag måste i alla fall få säga att alla såklart gör som de själva vill, och läser de bloggar de väljer att läsa, men jag blir så ledsen att vissa tror rakt av på det de hör, utan att tänka på att det finns en annan sida av saken som inte de vet om.

Så fick jag det sagt i alla fall.

Valrörelsen är i full gång, och jag är trött på debatter redan för länge sedan. Jag känner mig verkligen engagerad, men jag önskar att politikerna kunde hålla sig till fakta när de debatterar! Och om de ändå kunde hålla sig till att föra fram sin politik, istället för att gå in för att smutskasta det andra blocket. Visst, i en debatt ska man debattera, och säga emot varandra, men som det är nu skäms jag bara och tycker det är pinsamt att höra hur de förlöjligar och skyller allt på varandra. 

Politikernas utspel mot varandra, de rena personangreppen, är enbart nedvärderande, både mot dem själva och väljarna. Jag mår illa när jag hör dem, oavsett partitillhörighet, och den enda effekt det har hos mig är att det spär på politikerföraktet.   

Jag vet redan hur jag ska rösta, men om jag inte visste skulle jag lägga min tid på att läsa mig till vad de olika partierna vill, istället för att förlita mig på debatter på tv, och de olika politikernas smutskastning mot varandra.


                                 

Neej, hörni, nu när jag börjar närma mig femtio....om man kanske skulle ta och börja sälja sex.
Ja, vaddå? Det är väl inget konstigt med det? Förena nytta med nöje bara.
Ska höra med mina vänner vad de tycker, men de kommer nog bara rycka på axlarna och säga, "Varför inte? Gör det om du vill. Inget konstigt med det."

Ja, så kommer nog mina vänner att säga.

Nu tror ni jag har blivit galen, men var inte oroliga, jag bara skoja. Men det gör inte den kvinna som blir intervjuad av Malou just nu, för det var så det gick till när hon började ha sex mot betalning på äldre dar. Hon sitter helt öppet i tv och berättar hur härligt det är att vara "glädjeflicka" som hon kallar det för. Hennes vänner reagerade, enligt kvinnan, med en axelryckning och lyckönskningar när hon berättade om sina planer. 
Om dottern går i mammans fotspår är det inga problem, tycker kvinnan, bara hon tänkt över det ordentligt. Dottern är för övrigt helt emot sin mammas nya karriär (det är jag också, om MIN mamma får för sig att börja), så jag tror inte risken (chansen?) är så stor.

Kvinnan har kommit ut med en bok för att avliva "myterna om den farliga prostitutionen". Och jag som trodde det hette "myten om den lyckliga horan".    

Jamen då så... Då är det ju bara att legalisera sexköp...

Att prostitutionens existens leder till människohandel och slaveri där barn och kvinnor (ibland män) blir lurade och tvingade till prostitution behöver vi ju inte tänka på. För man (oftast män) kan säkert lätt se skillnad på vem som är tvingad och inte...


PS: Jag vet att jag har en ironisk och nedvärderande ton i inlägget, men jag skrev ner min spontana reaktion, och har inte lust att ändra något bara av rädsla för era reaktioner.
Jag är alltså beredd på läsarstorm. ;)