Godkänd

 
 
 
Det var några bilder från en annan dag, men det är nästan lika soligt och fint idag.
 
 
Angående det jag skrev i förra inlägget så, tyvärr kommer jag inte slippa gå till arbetsförmedlingen och redovisa i fortsättningen heller. När man har s.k. funktionshinder anses man behöva det stödet..
 
Stödet... vilket skämt!
 
Det enda det handlar om är kontroll, med eller utan funktionshinder. Till och med den arbetsförmedlare jag träffade idag höll med mig om det. Personalen vill inte ha det så, det är inte deras fel.
 
Men strunt samma, nu ska vi ut och flyga över stock och sten! Hundra kilo lättare efter att även denna gång fått godkänt av den ofrivillige kontrollanten på kontrollstationen arbetsförmedlingen.
 
 

Idioter!


Ja så här ser det ut i min inkorg (både skräppost och vanliga)...IGEN.. fast jag sa upp "medlemskapet" (som jag även den gången fick helt ofrivilligt) i våras, eller när det nu var.

Är det verkligen lagligt att anmäla folk till en dejtingsida utan deras vetskap??? Jag kan ju ha fel, men har en känsla av att det är de själva som gör så, att det är så de jobbar. "Någon" har i alla fall anmält mig för andra gången. Denna "någon" kan dra åt helvete, vem det än är..

När man googlar dem får man upp sida efter sida med klagomål.
-Gå INTE på deras erbjudande om en nästan gratis månads "guldmedlemskap". Plötsligt drar de full avgift från ditt konto för månader/ett år i förväg.
-De svarar ALDRIG på mail (även jag har mailat flera gånger) trots att de lovar.
-Man får mängder, ibland flera hundra på några dagar, s.k. "lovemails" från "intresserade" fast man inte har en enda besökare på sin profil.. osv osv.

Det finns seriösa och bra dejtingsajter. Satsa på en sån istället för att gå med i denna SKIT!

Gör skillnad

Tack för alla omtänksamma kommentarer, oroa er inte, jag mår bättre nu och har sökt läkare, för flera veckor sedan (fick en ventilator, diskusen, ni kanske minns) och ska till specialist snart.

Jag sov till tio idag! Kors i taket... Var visserligen vaken runt sju-åtta och stirrade på mobilen ett tag. Om vikarieförmedlingen hör av sig med ett sms gäller det att vara snabb att ringa om man ska få jobba. Men det kom inget sms. Verksamheten har precis startat upp efter semestern så folk är väl friska än så länge. Längtar efter barnen nu. Barnen är alltid underbara överallt dit jag kommer.

På tal om barn, mina problem med hosta bleknar i jämförelse när jag ser de outhärdliga bilderna på barnen från den värsta svältkatastrofen på 60 år.


Barn som är lika underbara som de barn jag träffar på jobbet, men lever under vidriga förhållanden.. och dör av svält. Så fruktansvärt sorgligt och fel.


Tänk om det var Lilla Mu.. tanken svindlar och jag mår illa. När jag tänker på Lilla Mu tänker jag på vad vi ska hitta på för kul nästa gång vi ses, på allt jag vill ge henne av upplevelser, kärlek, lek och lärdomar. Jag behöver inte för en sekund (tack och lov) fundera på om jag kommer att kunna ge henne mat, vatten, trygghet eller tak över huvudet.

Så himla orättvist det är.

Alla barn har rätt att överleva, leva och ha det bra i sina liv, och nu får vi göra vårt bästa för att se till att det blir så också.

Det finns en massa sätt att hjälpa på. Själv har jag sms:at
Rädda Barnens katastroffond:
Sms:a 10KATASTROF (10 kr) eller KATASTROF (50 kr) eller BARN (200 kr) till 72950.

Och Läkare Utan Gränsers akutfond:

Sms:a TIMME (50 kr) eller TIMME 100 (100 kr) eller TIMME 200 (200 kr)  till 72970

Hur enkelt som helst.

Pray for Japan



Har inga ord för de facebookstatusar jag kan läsa just nu..


Stötta gärna Pray for Japan Uppsala genom att gilla dem på facebook. De tjänar ju inga pengar på att man gör det, men det betyder nog en hel del rent psykologiskt. Dessutom får man själv en välbehövlig tankeställare av att läsa deras inlägg och se deras engagemang, och det leder garanterat till att man inte går förbi deras (och andras) bössor utan att lägga i ett bidrag. Insamlingarna på Uppsalas gator gav 78500 kronor förra helgen och 40000 kronor igår, och allt går till offren genom samarbete med Rädda barnen.

Humorfri ironi

Skrev in mig på AF i förrgår, trots att jag inte är officiellt arbetslös förrän den 18/2. Jag ringde dit för att fråga om praktik och de blev mycket förvånade att jag blev nekad att skriva in mig förra gången jag var där. Man har rätt att skriva in sig som arbetssökande när man vill, även om man har jobb.

Ja, ja..nu är det gjort. Praktiken som jag eventuellt har på gång blir antagligen avslagen, för plötsligt har politikerna sparat in på det. Konstigt, kan jag tycka, praktik kan ju leda till jobb (jag skulle i alla fall jobba häcken av mig för att visa framfötterna vid en praktik). Jag trodde politikerna ville att man skulle jobba. Personalen på AF var mycket upprörda. Här har de uppmuntrat folk att jaga praktikplatser och så blir de tvungna att avslå nästan alla.

Även starta eget-bidraget blir det besparingar på. Och jag som har hört att politikerna vill uppmuntra folk att starta eget. Men jag antar att pengarna behövs till skattesänkningarna för de som redan har jobb. De måste ju uppmuntras förstås, de som är så duktiga, gudbevars..

Jag ritar, men det räcker inte

Vilken helg det har varit. För mig har den varit lugn och helt normal, men Mumannen har varit tvungen att åka de två-tre milen till jobbet för fjärde gången nu, och ska dit ikväll igen, om han ens hinner hem emellan. Det är fårtarmar från Mongoliet, och hundar från Colombia till karantän, och gud vet vad som han måste ta hand om.

På tal om att jobba, så skulle det vara skönt att få ett jobb nu. Någon som har ett åt mig? Alternativt en rejäl summa pengar? Så rejäl att jag kan ägna mig åt tecknandet utan krav på stadig inkomst.

Jag kommer aldrig kunna leva enbart på tecknandet. Jag jobbar för långsamt som det är nu, och blir handlingsförlamad om jag känner press. Vänta på inspiration är ingen idé, utan jag måste sätta mig med pennan och blocket och bara börja, och se om det blir något. Ofta blir det ingenting, och då är det bara att ge upp och försöka senare.

Det är inte bra för mig att gå hemma så här. Jag försöker njuta av ledigheten, men det är svårt. Det blir liksom ingen ordning på mitt liv. Inga rutiner. Jag blir så arg på mig själv. Jag hade ju tänkt hålla i rutinerna, äta bra, träna mycket, lägga mig tidigt, rita mycket och komma på vad jag vill med mitt liv.

Ritar mycket gör jag ju, och det är jättekul att ha kommit på det här nya med serier, men annars kommer jag ingen vart, det har låst sig helt. Jag vaknar på nätterna med panikkänslor, glömmer att äta, tränar för lite och har ingen aning om vad jag vill. Det vore skillnad om jag visste att det skulle vara så här nu, då skulle jag kunna vila i den vetskapen och bara ägna mig åt tecknandet. Men jag måste ju ha ett jobb, eller börja en utbildning, eller så. Plugga är ett mycket möjligt alternativ, men vad ska jag plugga? Flera års studier vill jag inte ge mig in på, men ett år, eller två kanske. 

Tankarna mal i skallen. Och jag vill egentligen bara rita.

Om det här med att vara nöjd

Många frågar hur det går med framtidsplanerna, och jag vet inte vad jag ska svara. Det går bra, jag har planer, som jag inte vill prata om än. Eller, det går dåligt, jag har ännu inget jobb som väntar. Ibland kan jag känna mig lite stressad, men då behöver jag bara tänka på hur det skulle vara om jag tackat nej till den här chansen, och fortsatt jobba på det tunga jobbet som fick min kropp att må dåligt. DÅ hade jag haft anledning att oroa mig. Jag hade egentligen inget val. Min kropp tvingade mig att gå vidare.

De där planerna jag har är inga "stora" saker. Jag vill ha ett lugnt liv och har aldrig varit någon "karriärmänniska" som måste "klättra" för att vara nöjd med tillvaron. Om min familj mår bra och jag kan hålla på med mitt tecknande vid sidan om ett jobb jag trivs med, så mår jag bra. Jag har alltid varit sån, och är glad för att jag är sån. Livet är så tufft ändå, och det måste vara riktigt jobbigt för den som inte känner sig nöjd förrän den fått ALLT. Dvs aldrig.

Det sägs ju att man aldrig ska vara nöjd, att man alltid ska sträva efter "något mer", för annars stagnerar man. Jag håller inte med. Jag vill vara nöjd, kalla det att stagnera om ni vill, men jag ser det inte så. Det kanske beror på vad man lägger för betydelse i ordet nöjd, men enligt mitt sätt att se det skulle jag aldrig kunna bli en lycklig och harmonisk människa med den inställningen.  

Vad tycker ni?

Så är allt som vanligt igen. Ingen liten Mu som springer runt här och bara två som ska ha middag istället för uppemot åtta personer. Det har varit jättemysigt, som vanligt, och snart får vi se till att träffas igen.
En sak som jag har funderat på är det här med att publicera bilder på sina barn och barnbarn på bloggen. Många är emot det och anser att man "hänger ut" dem när man gör så. Jag gör det ju mycket för vår egen och hennes föräldrars skull, för att ha som minne sen, för att hon själv ska kunna läsa och se bilderna när hon blir stor. Och jag tänker på att det kan vara kul för släktingarna i norrland att se vad vi har för oss.
Och när jag nu har fått ett så underbart litet barnbarn så vill jag ju visa upp henne för hela världen. Eller åtminstone för mina bloggläsare, och jag kan ärligt talat, egentligen inte förstå vad som skulle kunna vara så hemskt med det.
Vi lämnar inte ut hennes namn, visar bara gulliga, mysiga bilder, inget som vi tycker är kränkande, och aldrig naken. Så vad skulle kunna hända egentligen? Kommer Lilla Mu att bli arg på mig när hon blir stor? Kommer någon kunna utnyttja bilderna till något? Eller varför ska man inte? Är det något jag inte har förstått?

Höjden av...ja, vadå?

Ett tips till alla missnöjda: Man bör läsa partiprogrammet INNAN man ställer upp som kandidat för ett parti. Särskilt inför ett val.
(Jag SKA inte politikblogga, men det är som en sjukdom, kan inte låta bli...)

Godnatt och Godmorgon (och kanske godnatt och godmorgon igen..)

Jag skulle aldrig orka jobba politiskt. Mår just nu så illa av att höra om SD, prata och skriva, och läsa om dem i bloggar och diskutera deras framfart.

Det känns jobbigt att läsa att man måste respektera, acceptera och finna sig i att folket har talat. Det är ju lätt att säga nu, så länge de är små och ganska obetydliga, men om de växer och blir stora då? Ska vi finna oss i att de stoppar majoriteten av all utomeuropeisk invandring då eller? (Och varför hakar de upp sig på utomeuropeisk? Varför inte Finsk, Norsk och Tysk också? Till exempel) Och ska jag finna mig i att de vill skicka "hem" mina muslimska vänner? Jag har väldigt svårt att respektera någon som vill det. Hur ska jag kunna se dem i ögonen om jag finner mig i, och accepterar det?

Jag vet att vi lever i en demokrati där alla får tycka vad de vill, men att vara rasist, är det att tycka? För mig är det snarare att förtrycka, och att se ner på människor av annan härkomst än sin egen. Inte alls demokratiskt. Jag vet också att många av dem som röstar på SD kanske inte är rasister. De är "bara missnöjda". Men de röstar ju ändå på ett främlingsfientligt parti. Det har jag svårt att tro att man gör om inte främlingsrädslan är väldigt stark.

Jag tar väl åt mig för lätt, för allt det här gör mig illamående, som sagt. 

Så, det var sista ordet från mig. Var bara tvungen att få det ur mig innan jag släpper ämnet. Nu tänker jag göra saker jag mår bra av istället. Som att rita, dricka te, gå på kurs, träna, kramas, pussas, skratta och umgås med nära och kära. Och en massa annat också. Såna där måsten, ni vet. Typ städa, vika tvätt och så. Jag tror det kallas livet allt det där. 

Bli inte oroliga om jag inte bloggar. Är lite trött just nu bara, men jag kommer snart tillbaka.

PS: Den som vill läsa mer om vad SD egentligen står för kan göra det HÄR. 

Har inte mycket roligt att säga idag...

Jag vill egentligen inte tjata om politik och valet i varenda inlägg, men det är det som tar upp mina tankar just nu, så...
Det känns...tungt. Hur kan så många i vårt land vara såna rasister och islamofober att de röstar på SD? Skrämmande är vad det är. Och jag tycker det var helt rätt av Lars Ohly att vägra sitta i sminket med Jimmie Åkesson. Det är att markera. Mot rasism och främlingsfientlighet. Vilket jag tycker alla borde göra. Jag gör det nu. Det är inte så att SD är ett av våra vanliga demokratiska partier precis.

Vad sjutton händer nu?

Jag kommer att drömma politik inatt... Undrar om jag fattat det här rätt nu... Vi har ett osäkert läge. Alliansen tänker sitta kvar i minoritet. Miljöpartiet tänker inte samarbeta. SD kommer att kunna utnyttja situationen. Reinfeldt sitter kvar, då är det också hans ansvar att lösa detta. Om det nu ens går att lösa. Kommer Alliansen att regera på, och söka stöd i varje fråga? Eller kommer det sluta med nyval? Hur ska det bli..?
Nu går jag och lägger mig. Godnatt och Godmorgon...

Valdagen

Det är så otroligt spännande idag! Med valet. Vi har varit och röstat och Musonen följde med för första gången. Det känns så speciellt och högtidligt att rösta. Så viktigt. Det är stort att få vara med och bestämma om Sveriges framtid. Jag är så glad att få leva i en demokrati.
 
Den "fina" damen bakom mig i kön till vallokalen var MYCKET upprörd för att "Högerpartiets" valsedlar låg längst bak i raden. Är det kanske så att man bara tar några random valsedlar och stoppar i kuverten när man kommer till vallokalen? I så fall ligger Sverigedemokraterna bra till, eftersom deras valsedlar låg längst fram. Nej, jag hoppas era röster är mer genomtänkta än så.

På tal om SD, jag är så arg på dem. Framför allt för den politik de för, men även för namnet, Sverigedemokraterna. De besudlar vårt underbara lands namn med sitt rasitstiska parti och sina främlingsfientliga och IQ-befriade utspel. Sverige är VÅRT land, alla vi som bor här. Oavsett ursprung, oavsett sexuell läggning och hudfärg, oavsett om vi är svenska medborgare eller inte. Ingenting kan få mig att ändra åsikt i det. Är man missnöjd med integrationspolitiken kan man protestera på annat sätt. Genom att engagera sig politiskt i de, på riktigt, demokratiska alternativ till partier vi faktiskt har.

Nog om det, jag blir bara på dåligt humör. Jag vill vara glad en sån här dag. Valdagen 2010. Jag hoppas naturligtvis att mitt alternativ vinner, men mest av allt hoppas jag att så många som möjligt, eller rättare sagt ALLA går och röstar idag. Det finns inget viktigare.

Nu ska jag "bara" få ett jobb som matchar också...

Veckans läxa var en fortsättning på förrförra veckans kompetensinventering. Nu var det dags för inventering av önskemål, dvs allt som man, realistiskt sett, vill ha i sitt nästa arbete.
Man får en mängd exempel på önskemål, såsom stressnivå, trygghet, sälja, tempo, leda, simultankapacitet, hjälpa andra osv. Man skattar de olika önskemålen efter en tabell, rangordnar dem, lägger till sina egenskaper och förmågor, och får på så vis fram en överskådlig bild av vad man är bra på och vad man har för önskemål inför ett nytt arbete. Och, inte minst, vad man är MINDRE bra på, och vad man vill UNDVIKA med ett nytt jobb.
Om önskemålen inte matchar det man hittills arbetat med måste man fundera på om man tidigare har haft fel sorts arbetsuppgifter.
Ja, hur som helst, det har krävt många timmars jobb med den här inventeringen, och det har verkligen inte varit lätt, men det känns som det varit värt allt. Jag har fått delvis bekräftat vad jag trodde om mig själv, upptäckt att jag kan en hel del och att jag gjort mycket bra genom åren utan att tänka närmare på det.
Jag har fått en tydlig bild av vad jag egentligen kan, och vill. Och vad jag ska akta mig för.

Förbannad!

Jag tittar på tv. Tvåan. Det handlar om jobbcoacher. Jag är skitarg! Har lust att svära. Får vem som helst jobba som coach hos arbetsförmedlingen? Det är flummigt, löjligt, oproffsigt! Det enda de gör är att skapa dåligt samvete hos den arbetssökande och försöker få dem att förstå att det är deras eget fel som inte får jobb. De är inget annat än urdåliga hobbypsykologer..
Jag är så glad att jag blir coachad av proffs som vet vad som behövs, som har akademisk utbildning, som lär ut på riktigt, som har viktiga kontakter, och som jobbar på allvar med motivation och kompetensanalyser. Ett seriöst företag som jobbat med coachning länge, vet vad de håller på med och har gott rykte. Inte nåt jävla blaj blaj..

Vi firar midsommar istället

Det är lite sent, jag vet, men jag har funderat på Sveriges natonaldag, varför vi svenskar är så dåliga på att fira den. Jag tror nämligen inte att vi är dåliga på att fira i allmänhet (det såg jag själv helgen som var), utan jag tror bara många inte tycker att det är så mycket att fira. Vi känner ingen stark koppling till något som är värt att fira stort just den dagen.  

Nationaldagen firas till minne av 6 juni 1523, då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung. Gusaf Vasa var inte kung över Skåne, Blekinge och Halland.

6 Juni har varit nationaldag endast sedan 1983. Innan dess hette det Svenska flaggans dag och firades till minne av Gusaf Vasa och Kalmarunionens upphörande. 6 juni började kallas Svenska flaggans dag 1916, efter att Skansens grundare Artur Hazelius några år tidigare börjat fira dagen, bl.a för att dra in pengar till Skansen. 

Dessutom har den varit helgdag endast från 2005, vilket många inte tycker är till någon fördel, eftersom man istället tog bort Annandag Pingst som alltid infaller en måndag, och vi därmed förlorade en helgdag de år 6 juni infaller på en helg. 

Om jag förstått saken rätt, så har Danmark liknande lösa kopplingar till sin nationaldag, och firar den inte heller så speciellt. Så vi kan i så fall sluta känna oss ensamma i världen om att inte slå på stort på vår nationaldag. 

Det betyder ju inte att vi ser ner på vårt land, eller den Svenska flaggan, som i alla fall jag tycker det viftas med ganska ofta. Och jag har helt ärligt aldrig varit med om att någon tyckt att det varit rasistiskt att flagga.  
Men det kanske är annorlunda i andra delar av landet?


                  

Godmorgon

Nej, hörni, jag får nog sluta känna krav på att göra ett morgoninlägg varje dag. Det är tomt i huvudet och jag har ingen aning om vad jag ska säga.

Egentligen har jag massor att berätta, men det går inte.

Jag måste i alla fall få säga att alla såklart gör som de själva vill, och läser de bloggar de väljer att läsa, men jag blir så ledsen att vissa tror rakt av på det de hör, utan att tänka på att det finns en annan sida av saken som inte de vet om.

Så fick jag det sagt i alla fall.

Jag blir bara arg!

Valrörelsen är i full gång, och jag är trött på debatter redan för länge sedan. Jag känner mig verkligen engagerad, men jag önskar att politikerna kunde hålla sig till fakta när de debatterar! Och om de ändå kunde hålla sig till att föra fram sin politik, istället för att gå in för att smutskasta det andra blocket. Visst, i en debatt ska man debattera, och säga emot varandra, men som det är nu skäms jag bara och tycker det är pinsamt att höra hur de förlöjligar och skyller allt på varandra. 

Politikernas utspel mot varandra, de rena personangreppen, är enbart nedvärderande, både mot dem själva och väljarna. Jag mår illa när jag hör dem, oavsett partitillhörighet, och den enda effekt det har hos mig är att det spär på politikerföraktet.   

Jag vet redan hur jag ska rösta, men om jag inte visste skulle jag lägga min tid på att läsa mig till vad de olika partierna vill, istället för att förlita mig på debatter på tv, och de olika politikernas smutskastning mot varandra.


                                 

Inget konstigt alls...(?)

Neej, hörni, nu när jag börjar närma mig femtio....om man kanske skulle ta och börja sälja sex.
Ja, vaddå? Det är väl inget konstigt med det? Förena nytta med nöje bara.
Ska höra med mina vänner vad de tycker, men de kommer nog bara rycka på axlarna och säga, "Varför inte? Gör det om du vill. Inget konstigt med det."

Ja, så kommer nog mina vänner att säga.

Nu tror ni jag har blivit galen, men var inte oroliga, jag bara skoja. Men det gör inte den kvinna som blir intervjuad av Malou just nu, för det var så det gick till när hon började ha sex mot betalning på äldre dar. Hon sitter helt öppet i tv och berättar hur härligt det är att vara "glädjeflicka" som hon kallar det för. Hennes vänner reagerade, enligt kvinnan, med en axelryckning och lyckönskningar när hon berättade om sina planer. 
Om dottern går i mammans fotspår är det inga problem, tycker kvinnan, bara hon tänkt över det ordentligt. Dottern är för övrigt helt emot sin mammas nya karriär (det är jag också, om MIN mamma får för sig att börja), så jag tror inte risken (chansen?) är så stor.

Kvinnan har kommit ut med en bok för att avliva "myterna om den farliga prostitutionen". Och jag som trodde det hette "myten om den lyckliga horan".    

Jamen då så... Då är det ju bara att legalisera sexköp...

Att prostitutionens existens leder till människohandel och slaveri där barn och kvinnor (ibland män) blir lurade och tvingade till prostitution behöver vi ju inte tänka på. För man (oftast män) kan säkert lätt se skillnad på vem som är tvingad och inte...


PS: Jag vet att jag har en ironisk och nedvärderande ton i inlägget, men jag skrev ner min spontana reaktion, och har inte lust att ändra något bara av rädsla för era reaktioner.
Jag är alltså beredd på läsarstorm. ;)     

Jag vill bli bekräftad

Några verkar tro att det blir tjatigt för mig att få beröm för mina teckningar, men det kan jag berätta att det verkligen INTE är. Jag blir jätteglad varje gång, och uppskattar ALLTID alla som berättar för mig att de tycker om mina teckningar! Jag vet inte hur det är för andra, men JAG fungerar så att om ingen tyckte om det jag gjorde skulle jag sluta direkt. Jag gillar mina teckningar själv också, men om ingen annan tyckte om dem skulle jag tvivla på min förmåga.

Det kanske är konstigt? Man kanske ska rita och måla för sin egen skull?
Det gör jag ju också såklart, men om det inte blev bra skulle det inte vara roligt. Det skulle inte ge mig något. Jag ritar och målar inte i terapeutiskt syfte, men det är som terapi att rita. Förstår ni? Och bekräftelsen stärker mig och får mig att vilja fortsätta. 
Fel eller inte, sån är jag i alla fall. I behov av bekräftelse. Annars skulle jag ju inte visa bilderna här, utan bara behålla dem för mig själv.


Tidigare inlägg
RSS 2.0