Jag var ju på gång med bloggandet, men kom av mig. Igen.

Och så gick min lilla pappa plötsligt bort, och sedan dess.. har knappast ens haft tid. Det är ju helt sjukt hur mycket som ska orkas med att ordna och fixa efter en nära anhörigs död.

 

 

Vilket skandalöst beteende!

 

Att ha en blogg och ta en paus på drygt ett år.

 

ETT ÅR... 

 

Men nu får det banne mig vara nog med pausandet. Nu har jag loggat in för första gången på detta år.

Allt ser annorlunda ut, lösenordet var glömt och ni har kanske glömt mig och min kära Mufamilj också.

Men jag ska nog påminna er. Ni kommer antagligen tröttna flera gånger om.

 

Först får ni se bilder på mina absoluta favoritpersoner i hela vida världen och runt universum och tillbaka.

 

 

 

Musonens lunga tyckte idag var en bra dag för en liten kollaps. Han fick i alla fall åka hem utan dränage den här gången. Håll tummarna för att han inte blir sämre i helgen. 

 

Det var den dåliga nyheten. 

Nu kommer den bra.

 

Uppehållstillståndet är klart! Det betyder att Musonen snart har sin lilla familj här. Lättnaden känns (för mig) som att äntligen få luft efter att ha hållit andan alldeles för länge.

 

Men, men, idag är det midsommarafton, så Elsa och jag hoppas att ni alla har en riktigt fin dag och kväll! 

 

 

 

 

Ju längre jag väntar med att blogga desto större prestationsångest får jag. Jag måste ju ha något att komma med när det gått så lång tid. Kan ju inte slänga ut ett fånigt, ogenomtänkt inlägg endast en gång i månaden..

 

Eller kan och kan, det kan jag väl visst det om jag tänker efter. Jag får väl försöka övertyga min envisa perfektionisthjärna om att det är helt ok att vara ogenomtänkt och fånig precis så ofta eller sällan man vill i sin egen lilla blogg.

 

Jag kan ju alltid berätta om något så ovanligt som... Elsa.

Minns ni henne? Vår hund, ni vet.

 

 

För ett par veckor sedan trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Så nu vet jag hur jag reagerar i en sån situation. Jag ringer inte ambulans, nej jag ringer Mumannen och berättar för att han ska slippa få det chockartade beskedet av polis och präst på jobbet. Haha. (Det är säkert inte ens så det går till, men det var så jag tänkte just då)

 

Nåja, jag fick väl troligen en panikattack (bröstsmärtor, smärtor och domningar i käkar och armar, stor klump i halsen, svårigheter att andas, svimningskänslor och var nära att kräkas flera gånger) och trodde alltså att min sista stund på jorden var kommen. Mumannen ringde ambulans och när den kom tyckte jag att allt lugnat sig lite men jag hade högt blodtryck och 150 i puls, så de tog mig med till akuten. Inget uppenbart fel hittades såklart. Typiskt mig att må asdåligt utan att något fel hittas.

 

Nån vecka senare var det Musonens tur långt där borta i Botswana. Vi fick en kväll veta att han var på väg till sjukhus med andningssvårigheter och bröstsmärtor. Spontan lungkollaps. Sjukhuset krävde 20 000 för att ens börja behandla. Stackars honom. Och ni kanske kan föreställa er hur jag som mor med uppenbart svaga nerver reagerade. Inte sov jag den natten i alla fall. 

 

Det löste sig som tur är. Dagen efter fick vi fantastisk hjälp av SOS International. Och vården har varit väldigt bra. Lungan har nu läkt ihop efter en veckas inläggning med dränage. 

 

Jag har dock fortfarande nerverna krypande på utsidan av min kropp. 

Nu får livet gärna bli lite mindre händelserikt, tack. 

 

För att lätta upp stämningen på detta sjukinlägg kommer här några bilder på våra helt otroligt underbara barnbarn. 

Förra sommaren skrev jag det här inlägget.

Och för några dagar sedan, ungefär nästan precis nio månader senare, hände något alldeles fantastiskt.

Det där med nio månader är en liten ledtråd kan man säga.

Nu är ni nyfikna va?

 

Här kommer det:

 

Jag har blivit farmor till den finaste lilla pojken i hela vida världen! :)

 

 

Att förklara varför jag bloggar så sällan känns bara dumt (eller så har jag ingen bra ursäkt).

Jag har i alla fall inga planer på att lägga ner bloggen (har fortfarande planer på att skärpa mig).

 

Har hört ryktas om att ni vill se hur vi har det här på landet (ja, det kan ha rört sig om en eller två kommentarer).

 

Vi har inte renoverat klart allt (och kommer nog aldrig bli helt klara heller) meeeeeen... här kommer ändå kök, hall och vardagsrum.

 

 

Förlåt!

 

Jag har inte glömt att jag har en blogg. Och jag planerar att skärpa mig. Snart. 

 

Ni får några snöiga bilder så länge.

 

 

Flisan tyckte nog det var väldigt konstigt att Elsa inte kommit på den briljanta idén att tömma sophinken nu när vi saknar köksluckor och allt.

Nåja, nu har Flisan visat hur man gör. 

Vad bra.. ;)

 

Har kört med dip dye i några omgångar nu (del 1 ser ni här).

 

 

Med risk för att bli en glädjedödare vill jag ändå säga att jag blir aningen matt av allt firande så här års.

Och allt man "ska" komma ihåg att säga till alla hela tiden som alla andra tycks komma ihåg och jag är så himla dålig på.. God jul, gott nytt år och god fortsättning till höger och till vänster.

Det hopar sig en aning för oss (vi har några födelsedagar nu också) så min egen födelsedag har jag bestämt mig för att ställa in för resten av mitt liv.

Eller åtminstone tills vidare, vi får väl se hur det känns när jag närmar mig 90 eller så.. 

 

 

Några centimeter snö, en enda minusgrad, inga snöklumpar i pälsen, ingen köldkramp i tassarna, ingen jacka. Mer perfekt väder än så blir det inte tycker Elsa. Hon visade sin lycka med fullständig glädjefnatt, snabba rusningar, lekinviter och rekordhöga hopp vid favoritleken "fånga snöbollar i luften".

 

 

 

 

Hej på er alla mina tusentals läsare, vad har ni för er såhär dagarna innan dopparedan?

 

 

Städar? Kokar knäck? Bakar pepparkakor?