Idag har Mumannen fiskat.

Han åkte iväg halv sju i morse med fiskekläder på och ryggsäck och fiskegrejer och matsäck.

Nu är han hemma igen. 

Han påstår att han fått nio fiskar men att han släppt tillbaka ALLA NIO i sjön.

Han har alltså INGEN fisk med sig hem.

Tänk om det var samma fisk som nappade varje gång då? Då har han ju bara fått EN fisk fast nio gånger. Hur ska man veta?
 
Där han fiskar får man ta upp 20 fiskar per år och han har inte haft många med sig hem.

Och nu är det så kallt att rensa.

Varför inte bara skita i att fiska då???

Nu har någon (inte jag) fixat det där sista som behövdes för att det skulle bli advent här hos oss. Med andra ord bakat lussebullar.

De blev jättegoda!

  

Det här med advent och jul är mysigt tycker jag, men kan lätt bli alldeles för stressigt om man tar det på för stort allvar och gärna vill leva upp till alla förväntningar. Det finns egentligen inga måsten, man gör ju som man själv vill. Men det ska inte jag tjata om här, utan vill istället hänvisa till ett JÄTTEBRA inlägg som Egoinas mamma skrivit idag om hur hon ser på det här med hetsen och kraven inför julen.  

Vi är alltid hemma hos oss på julaftonen. Det brukar vara lugnt. Mina föräldrar kommer hit och någon gång har även min bror med familj varit med. Vi lagar och äter det som alla längtar efter och struntar i resten.  

I år kommer dock julaftonen att bli helt annorlunda för oss. Mina föräldrar har bjudit oss alla till Hilton i Stockholm på julbord. 
För mig kommer det antagligen bli ännu mera annorlunda. Jag är ju nyopererad till jul och kommer nog säkert inte orka följa med till Hilton. 

De andra i min familj vill inte lämna mig ensam på julaftonen, men faktum är att jag redan nu förstår att det inte kommer att göra mig ett dugg att de åker iväg. Jag kommer ändå inte vara något trevligt sällskap två veckor efter min steloperation och vill säkert inget hellre än att bara vila och bekymrar mig inte det minsta över att vara ensam några timmar. 

Jag till Musonen: Vad tycker du jag ska blogga om?

Musonen: Haha, inte vet väl jag.

Jag: Jo, men har du inget som du är jättearg på?

Musonen: Sverige.

Jag: Åhhh, inte det.......har du inget du tycker jättebra om då?

Musonen: Dig.


Största kramen till dig, Musonen! <3

Och tack för inlägget:)

Jag har fått skäll av Mumannen. Han undrar hur länge mina grejer ska ligga och skräpa.

Men jag tycker inte de ligger och skräpar. 

De ligger och inväntar min inspiration. Inspiration att börja teckna igen. Inspiration att ta tag i saker. Som att ringa några viktiga samtal. Just nu skulle jag även behöva lite inspiration till att gå och duscha och byta kläder, men det har inte så mycket med de där prylarna att göra. 

Mumannen far fram som ett jehu i lägenheten, städar, åker och handlar, planerar middag och här sitter jag och känner mig sjuk och orkar ingenting. 

 
Inte ens plocka bort mina saker.

Jag börjar bli bortskämd av att ha Mumannen hemma. Jag gör nästan ingenting. Han handlar, lagar mat, bakar, städar, skjutsar mig till jobbet, ja...det mesta helt enkelt.



När jag ska gå och lägga mig på kvällen har han vikt upp täcket, lagt mobilen på sängbordet, tänt lampan och ställt in min dator bredvid sängen, hahaha! Jag blir lika full i skratt varje gång. Visst är det gulligt? Och jag har inte ens bett honom...

På morgonen slår han på datorn, kokar te åt mig och bäddar.

Det enda jag behöver göra nu för tiden är att tvätta. Men det är han som bär ner tvätten till tvättstugan.

Nej, nu måste jag skärpa mig.

Måste plocka undan mina prylar och gå och duscha! Måste hinna klart innan Mumannen kommer hem från affären.