En badgalning och en badkruka
Hahaha! Ja den hunden - Elsa alltså - blir mer och mer sympatisk för varje dag som går. Den hunden har vett helt enkelt;-)
Haha! Som Mimi då. Hon doppar tassarna och blir det mer än det är det olycksfall.
Sv: Det förstår jag. Jag tycker det är rätt skönt oavsett. Madde var ju en galning som dök och simmade och var svår att få upp ur vattnet, men så fick hon fukteksem ofta också och det kan vara rätt jobbigt att bli av med.
Vi hade ju inte bil när jag växte upp så mamma och jag satte oss på bussen och åkte långt uta helsike för att komma till ett hundbad. Ett dopp lurades hon till men sen var det totalvägran resten av livet. Otacksamma rackare! ;)
Jag upptäcker mer och mer släktskap med Elsa! Fast än har jag inte fått problem med öronen och inte har jag nån badtokig kompis...
Min pappa hade en gång en hund som inte alls tyckte om att bada. Varje sommar gick vi ner till badstället i byn och så bar min brorsa ut hunden en bit i vattnet och hunden simmade superfort upp på stranden och skakade av sig allt vatten. Sen skulle brorsan visa den badrädda hunden för en kompis, typ när hunden nästan var 10 år. Helt plötsligt hoppade hunden i självmant och verkade njuta i fulla drag och ville aldrig gå hem... Elsa har tiden för sig att bli badgalen ;-)
God morgon! :D
Men jösses... Du köpte henne i Skåne va? Det skulle förklara en hel del... ;-)
Söker igenom listan efter gamla bloggvänner och nu har jag läst, läst och tittat på massor med bilder hos dig. Mycket nostalgi för mig som bott i Västerbotten, seglat mycket på Höga kusten och åker E4:an norrut alltsom oftast. Jättefina bilder måste jag säga. Underbara Mubarn och hunden helt ljuvlig. Nu ska du upp bland de aktiva bloggarna igen, jag har sorterat och förlåt, men du hade kommit i skymundan därnere i spalten. Det var inte meningen. Ha det bra och gör som jag, blogga när du har lust inte av tvång. KRAM!
