Tack snälla ni för era gratulationer! Jag är så glad, så jag måste tjata lite mer om min osannolika tur.

Första dagen på jobbet har gått, jag har fått mina arbetstider och är så nöjd med allt att jag inte riktigt vet vad jag ska känna. Väntar liksom på smällen, på att något ska hända så allt blir som vanligt igen. Jag har ju, utan att be om det (annat än i mina tankar), fått exakt vad jag önskade mig mest av allt när det gäller jobb.

Det var ju synd att jag fick veta det. Jag som trodde att jag för en gångs skull var hyfsat utvilad.

En söt liten gurka, överbliven

hängde så ensam, övergiven

Känner mig på gurkisch humör idag så därför får ni se den här hemliga bilden från i somras. Och ni skulle bara veta vad som hänt Lillgurkan! Kanske berättar senare om ni lovar att inte anmäla mig för gurkvårdsnämnden.

Jag ber om ursäkt, men jag måste få prata av mig. Är sååå himla förkyld! Ja ja, jag hör era suckar, men det struntar jag i. Det är minsann ingen VANLIG förkylning jag drabbats av... Det MYCKET värre, så det så!

Känner mig som gurkplantan. Risig och vissen alltså, ifall ni inte förstod. Är dock något bättre än igår. Inte lika febrig. Än så länge. Var kaffesugen när jag vaknade, det är ett gott tecken tror jag.

Undrar förresten hur Lillgurkan mår där ute hos sin risiga planta till mamma. Han kanske också blir förkyld, det har ju varit frostnätter. Dags att ta in honom för vintern nu kanske?

Trots allt så har jag inte glömt uppdraget som vi medlemmar i Bongoföreningen fått av föreningens ständiga ordförande Krönikören. Vi ska alltså berätta om ett tillfälle då vi inte trodde våra ögon och öron. Freja, som var den som skickade utmaningen vidare till mig berättade en sån häpnadsväckande historia att jag blev lite handlingsförlamad. Har tänkt och tänkt och det finns en berättelse som jag inte kan släppa. De flesta som hör oss berätta den häpnar, så den borde kvala in under temat. Nu har jag redan berättat om den perioden i vårt liv, här. Men det är två år sedan, och jag tänkte, jag har fått nya läsare, så hoppas det är ok att jag kopierar och berättar för er ännu en gång:

Mumannen och jag har jobbat som dräng och piga. På riktigt. Det är faktiskt sant:

Vi fick båda jobb på en herrgård trots att vi berättade att jag var gravid och eftersom stor arbetslöshet rådde på den tiden (80-talet) var vi överlyckliga att vi fått jobb på samma ställe. Lönen var urusel, men bostad i ena flygeln ingick. Det kunde helt enkelt inte bli bättre, så vi tog vårt pick och pack och flyttade från Värmland till herrgården i Uppland. Det var som att hamna i en tidsmaskin. Vi förflyttades till 30-talet över en natt.

Mitt jobb var att sköta hushållet och min chef var den 92-åriga modern i huset. Varje dag fick jag dammsuga och damma det stora huset, piska mattor, putsa fönster och skura golv. Laga mat och diska gjorde jag också. Ja, allt som hör ett hushåll till. Det var väldigt noga hur dessa uppgifter utfördes. Disken skulle stå på ett visst sätt i diskstället, plastpåsar tvättas och hängas på tork, alla småprylar lyftas på vid den dagliga damningen, ja allt skulle ske på den gamla damens sätt annars blev hon inte rolig att umgås med, milt sagt. 

Jag var verkligen pigan, och fick utstå än det ena och det andra, t.ex att bli nypt i baken av gårdsägarens vän. 

Det togs för givet att jag skulle fortsätta jobba när vårt barn var fött och dum och oerfaren som jag var trodde jag att det skulle gå bra. Nu hann vi dock inte så långt, utan efter ett par månader fick jag blödningar, blev sjukskriven och fick order om att tillbringa resten av graviditeten liggande.
Den gamla damen blev oerhört upprörd när hon fick veta detta. Vem skulle nu sköta om hennes hem? Att jag riskerade sent missfall var inget som verkade bekymra henne.

Mumannens sysslor var att sköta om lantbruket. Hans chef var sonen i huset, en avdankad militär som levde kvar i 30-talet. Varje morgon var det uppställning på ladugårdsbacken där gårdsägaren gav order om dagens arbetsuppgifter, trots att alla redan visste precis vad som skulle göras. Ständig jour ingick i arbetet då rymmande kor behövde fångas in på nätterna.

Nu var det ju så att jag blev sjukskriven och vi fick då veta av herrskapet att vi inte fick bo kvar på gården. Bostaden var avsedd för den som skötte hushållet så det var bara att flytta. Jag kan inte påstå att vi var ledsna precis, utan vi flyttade så gärna. 

Mumannen jobbade kvar så länge han var tvungen och slutade efter några månader när han fått ett normalt jobb.

Flera år senare åkte vi förbi herrgården och gissa vem som var ute på promenad. Jo, den gamla damen som måste ha uppnått en ålder av närmare hundra år.

En osannolik erfarenhet som vi numera kan skratta åt.

Nu skickar jag Bongoklubbens stafettpinne vidare till Yohanna i Las Palmas.

I lördags umgicks jag med Lilla Mu hemma hos henne medan resten av familjen åkte och köpte en ny fin blå bil.

Lilla Mu är lätt att umgås med. Ingenting är besvärligt och man får så bra hjälp hela tiden. Hon visar var allt finns, som byxor och sånt. Och hon visar var allt ska ligga när man har diskat, som äggskäraren och sånt. Och hon vet vilken mössa hon ska ha när hon går ut, och hon hittar till gungorna och hem igen.

Ni kan få se lite vad vi gjorde.

Sorterade tjugolappar, femtilappar, hundralappar, femhundralappar, tiokronor, femkronor och enkronor mycket noggrant.

Tänkte att det var dags att höra av mig efter en dryg veckas bloggfrånvaro. Eller, jag är snarare mer eller mindre tvingad av Mudotter med sambo, som verkar tycka att det är min uppgift i livet att underhålla dem med inlägg varje dag. ;D

Vill i alla fall berätta att det går att leva utan att blogga.

Det går till och med att leva utan att slå på datorn varje dag.

Det har inte varit en medveten bojkott från min sida, utan det har mer varit så att tröttheten anfallit som ett slag i magen varje gång jag närmat mig datorn. Ni vet, så där som det kan kännas när det bara blivit alldeles på tok för mycket av någonting och det som normalt är väldigt roligt bara känns som en belastning, och man inte har något annat alternativ än att lyssna på sig själv.