Det är mycket nu

För ett par veckor sedan trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Så nu vet jag hur jag reagerar i en sån situation. Jag ringer inte ambulans, nej jag ringer Mumannen och berättar för att han ska slippa få det chockartade beskedet av polis och präst på jobbet. Haha. (Det är säkert inte ens så det går till, men det var så jag tänkte just då)
 
Nåja, jag fick väl troligen en panikattack (bröstsmärtor, smärtor och domningar i käkar och armar, stor klump i halsen, svårigheter att andas, svimningskänslor och var nära att kräkas flera gånger) och trodde alltså att min sista stund på jorden var kommen. Mumannen ringde ambulans och när den kom tyckte jag att allt lugnat sig lite men jag hade högt blodtryck och 150 i puls, så de tog mig med till akuten. Inget uppenbart fel hittades såklart. Typiskt mig att må asdåligt utan att något fel hittas.
 
Nån vecka senare var det Musonens tur långt där borta i Botswana. Vi fick en kväll veta att han var på väg till sjukhus med andningssvårigheter och bröstsmärtor. Spontan lungkollaps. Sjukhuset krävde 20 000 för att ens börja behandla. Stackars honom. Och ni kanske kan föreställa er hur jag som mor med uppenbart svaga nerver reagerade. Inte sov jag den natten i alla fall. 
 
Det löste sig som tur är. Dagen efter fick vi fantastisk hjälp av SOS International. Och vården har varit väldigt bra. Lungan har nu läkt ihop efter en veckas inläggning med dränage. 
 
Jag har dock fortfarande nerverna krypande på utsidan av min kropp. 
Nu får livet gärna bli lite mindre händelserikt, tack. 
 
För att lätta upp stämningen på detta sjukinlägg kommer här några bilder på våra helt otroligt underbara barnbarn. 
 
 
Lilla Mu som fyller sex år imorgon och har önskat sig en renovering av sitt rum i present.
 
 
MiniMu som kan prata mer och mer. Igår åt hon kojv och jass.
 
 
Lilla Muson som enligt sin mor endast fått hennes näsa och resten efter sin far.

Hej från sjukstugan

Tack för att ni besöker min stackars blogg trots att jag är frånvarande! Och tack för alla kommentarer jag fått trots att jag knappt varken läst eller kommenterat någonstans på hela sommaren.
 
Just nu kretsar vår tillvaro kring Musonens ena lunga som häromdagen plötsligt och helt utan anledning bestämde sig för att kollapsa. Fem sjukhusbesök (varav tre akuta, varav ett med ambulans) på sex dagar, det är i alla fall rekord för vår del.
 
Annars är det bara bra tack. ;)
 
Här får ni en glad liten bildserie för att pigga upp det tråkiga sjukhuspratet.
 
Så här vid balkongdörren har Elsa stått och blängt flera gånger om dagen i sommar. 
"Vill ha jordgubbe" betyder det.
 
 
Musonen...
 
 
...är den det tjatas mest på.
 
 
Sitter fint..
 
 
Står fint..
 
 
Sitter fint..
 
 
Vad gör man inte för några ynka jordgubbar.

Så kan man också ligga

På två kuddar på soffans armstöd.
 
Med bakbenen i sängen och resten utanför.
 
 
På tal om att ligga så var det vad jag gjorde en stor del av dagen igår. I både soffan och sängen.. Alltså, jag var så jäkla dålig att jag var tvungen att ligga ner.
Det började med magsjuka på natten, fortsatte med ett lätt illamående under dagen och kulminerade i vad jag tror var ett rejält gallstensanfall som pågick hela kvällen.
Idag mår jag bättre men inte bra. Magen är öm och har krampat någon gång. Men det är inte lika synd om mig som det var igår i alla fall.
Så familjen kan nog sluta tjata på mig om att ringa doktorn nu. ;)

Allt är relativt

Vet inte vad som hänt, men jag är inte lika morgontrött längre. Jag vaknar tidigt, pigg som en lärka, sprudlande glad och full av energi.
 
Bara skoja..
 
Men jag vaknar tidigt. För att vara jag. Jämför man med Mumannen vaknar jag fortfarande sent.
 
 
En annan relativt tidig morgon. Elsa spanar ut över Övre Föret i Fyrisån.

Sista inlägget

Samtidigt som vi kom hem från promenaden i morse kom postbilen med paket till oss! Så passande!
 
Hemkörning till dörren till en kostnad av noll kronor (om man handlar för minst 500 kr).
 
B-vitamin (vi ska prova att ge mot fästingar), bajspåsar (jag råkade visst ta för elefanter, aldrig sett så stora) och ett Back on track-nackskydd till mig.
 
Ja det här var nog det sista inlägget, för idag alltså. Har ni tur kanske veckobloggen är tillbaka igen, eller så blir det fem inlägg imorgon också, det vet jag ingenting om just nu.

Mera vår

Så länge jag är på promenad med Elsa har jag oftast inte lika ont som jag har när jag är hemma, det är lite konstigt.. men det är väl bra att röra på sig helt enkelt.
 
Att släpa med kameran ut går inte ihop med onda skuldror och handleder, så det gör jag inte jätteofta. Men ibland bara måste jag, det är så tråkigt att fota med mobilen hela tiden.
 
Så idag tog jag alltså med både Elsa och kameran ut. Vi gick till lilla blåsippan igen och i det torra gräset hittade vi dessutom några fina krokusar som nödvändigtvis måste fotas. Och det som fotas måste nödvändigtvis visas i bloggen.
 
Ni måste dock inte nödvändigtvis titta på fotona, det gör ni som ni vill med. 
 
 
 
Det var inte det enda vi gjorde på vår promenad. Fortsättning följer...

Finväder

Känner mig rent allmänt dassig och humorbefriad just nu, har därför inte mycket kul att säga här på bloggen.
 
Det är då verkligen inte vädrets fel bara så ni vet (folk skyller det mesta på vädret har jag märkt).
 
För jag är en sån där irriterande typ som till motsats från de flesta andra i det här landet inte tröttnar på snö efter en vecka utan är lycklig över att det äntligen blivit den vinter det ska vara så här års.
 
 
Som tur är umgås jag mest med någon som förstår mig:
 
 
 
 
 

Gnäll

Mina bihålor (som har varit ett problem i många år) har flippat ut fullständigt. De spränger, värker, dunkar och har sig.. Känns inte som vanligt alls, och ingenting hjälper. Sprayen jag fick i fredags verkade bra först, men sen kom det onda tillbaka. Är inte ens förkyld, så nåt konstigt är det med de stackars hålorna.
 
 
Så vet ni varför jag kanske inte orkar ägna mig så mycket åt bloggen (den här gången;)).
 
 
Men nu får det vara nog med gnäll.. Får väl lätta upp stämningen med en bild.
 
 
En som väntar på att få gå ut och kissa och bajsa.
Och framför allt på att få komma in igen, till maten.

Skitfredagen

Fredagen började med att jag ringde tandläkaren. Tandläkaren skickade mig vidare till vårdcentralen. Och nu mår jag lite bättre. Det var min fredagförmiddag i lagom korta drag. 
 
 När jag kom hem blev lilla pälsbollen ovanligt överdrivet lycklig, fnattade och skrek som om hon trott att jag aldrig skulle komma tillbaka..
 
 
 Sen gick vi till skogs.

Jag lever

Jag vet, jag är en fruktansvärd bloggskolkare. Orkar bara inte. Har mina bekymmer som jag inte vill tjata så mycket om här, men ett av bekymren är att jag har ont.. typ överallt, och det blir värre när jag sitter still för länge och ännu värre när jag sitter med datorn. Det blir också värre när jag överanstränger kroppen. Bäst är att promenera i lagom takt, i skogen på mjukt underlag med en hund som sällskap. Då gör det knappt ont någonstans.
 
Min medicin.
 
Dessutom har jag trott att ni har dissat mig helt (vilket vore helt förståeligt). Har inte sett era kommentarer de senaste dagarna.. Men nu har jag kollat under senaste inlägget och förstår att det inte är ni, utan blogg.se som dissar mig. Hoppas de skärper sig omedelbart.
 
Någons hem?
 
"Tältet" jag berättade om i förra inlägget är kvar (finns bättre bild där). Elsa och jag går förbi varje dag men jag vågar inte gå lika nära som vi råkade göra när vi upptäckte det.
Jag är inte van vid sånt här, vad gör man? Går dit med en kasse mat? Ringer polisen? Känns inte bra att någon verkar bo under en presenning i skogen.

Späck och kvarg, rena godiset

Varför denna bedjande blick?
 
 
Och vacker tass till och med..
 
 
Hon vill ha späck. ;)
 
 
Det var dagens hundmatprojekt, dela 7 hg späck i 10 gramsbitar och styckfrysa. Allt medan matgalningen låg under köksbordet och försökte låtsas som hon inte brydde sig.
 
 
Man nu är det kväll (läs natt) och "nattmackan" är intagen, i form av en sked kvarg, som jag ger varje kväll just nu. Kvarg kan fungera som rening för en belastad lever. Skadar gör det oavsett inte, och gott är det ju, självklart.
 
 
 
 
 
 
 
 
Mums. Godnatt!

Veggokorv

Mixa ett gäng grönsaker (och bär om man så önskar). Ta fram en våg och lite plastfolie.
 
 
Klicka ut lagom stora högar på plasten.
 
 
Rulla ihop och sätt klämmor mellan.
 
 
De klämmor man har hemma helt enkelt.
 
 
Stoppa in i frysen.
 
 
Sen är det bara att klippa loss en liten "korv" när man behöver.
 
 
Ja detta är ju till Elsa, det kanske ni har räknat ut, men jag vet de som använder dem till sin egen smoothie också.
 
Frysa i istärningslådor är ett alternativ. 
 
Och så här gjorde jag förra gången. Grönsaksmuffins.
 
 
Det råder delade meningar bland de som råfodrar (som vi gör) om det här med vegetabilier till hund. All näring en hund behöver finns faktiskt i animalier. C-vitamin bildar hundens kropp själv.
Men det kan ändå finnas orsaker att ge grönsaker ibland (grönsaker som hundar tål givetvis).
Som utfyllnad, till exempel vid bantning eller till en proteinkänslig hund.
Som prebiotika, föda åt tarmfloran.
Som berikning = få utlopp för sina medfödda behov, i detta fall att få undersöka och smaka på olika sorters föda.
Eller kanske bara för att hunden älskar grönsaker.
Man behöver inte mixa om man använder det som utfyllnad och berikning, men vill man att hunden ska kunna ta upp någon näring från grönsakerna måste de finfördelas. 
 
Det var dagens tips från hundmatcoachen. ;) Ha en bra lördag hörrni.

Rapport från sjukstugan

Vad ska jag skylla den här bloggfrånvaron på då undrar ni kanske?
 
Förkylning! Hehe.
 
Har faktiskt varit jätteförkyld, inte orkar jag blogga då.. Är lite bättre nu. De andra i familjen är också förkylda. Mumannen värst som vanligt. ;)
 
Antibiotikakuren är slut, borreliamärket är blekare men inte borta.
Har jätteont i bihålorna men är osäker på om det istället är tandinfektion som spökar.
 
Elsa mår bra. Inga bakterier, ingen svamp, ingenting. Känns oerhört konstigt och nervöst men naturligtvis skönt att inte behöva behandla några öron eller så. Skendräktigheten håller nog på att gå över också, igår var hon spralligare än på länge under skogspromenaden. 
 
Det var dagens hälsorapport det. Låter väl rätt hoppfullt ändå?
 
Häromdagen fick jag uppmuntran i form av ett paket på posten, som hämtades igår. Det är Malin som varit i farten igen, rensat garderoben och låtit en jättefin, ser ut som oanvänd, härlig och skön dunväst flytta hem till mig. Hon är otrolig, Malin, tänker alltid på att göra andra glada. Vet inte hur jag ska kunna tacka henne för alla paket hon skickat till mig.
 
Tack Malin!
 
Jag har redan använt västen, på morgonpromenad med fleecetröjan under. Hur perfekt som helst i höstkylan! 
 
 

Sjukt

Jag tänkte att ni nog säkert tröttnat på Elsa-bilder vid det här laget och gjorde därför ett fint lagom avklätt collage av mig själv bara för er skull. ;)
 
 
Jag har då aldrig någonsin sett en fästing fästa sig någonstans på min kropp, men uppenbarligen är det ändå vad som har hänt på baksidan av mitt ena lår, säger doktorn.
 
Mumannen fick ju borrelia förra året av sin första fästing någonsin och självklart kan inte jag vara sämre än honom..

Utmattad

Vissa dagar blir man bara så himla trött..
 
 
Som dagar med både kloslipning, bad och frisering..
 
 
Allt på en gång liksom. Suck..
 
 
Ögonlocken blir bara tyngre..
 
 
..och tyngre.
 
 
Huvudet också..
 
 
Gonatt.

Pigg, stark och (nästan) frisk hund

Som jag berättat förut så är den dumma mulitresistenta bakterien äntligen borta. Sex månader tog det, kan knappt förstå att det är sant.
 
 
Vi måste dock fortsätta med salvan (Flamazine) i örat ett tag till...
 
 
För det fanns konstigt nog lite av en annan bakterie där. Men den är inte multiresistent och lätt att få bort.
 
 
Med antibiotika finns risk att den mulitresistenta bakterien kommer tillbaka, så det är uteslutet just nu.
 
 
Lika bra det,
 
 
Flamazinet med bakteriedödande silver i är ju mycket bättre.
 
 
Nästa vecka ska vi ta nya bakterieprover. Det blir tyvärr också sista gången vi får träffa vår veterinär, för hon ska sluta på kliniken och börja på nytt spännande jobb någon annanstans.
 
Hon bokade in oss på sin sista arbetsdag, för hon "vill bara träffa TREVLIGA djurägare den dagen". Haha, vilken tur att vi är trevliga enligt henne (för övrigt konstigt att folk är otrevliga hos veterinären).
 
Hon är också trevlig. Och duktig. Och envis. Tack vare hennes envishet och vilja att söka utanför ramarna är den hopplösa bakterien äntligen borta. En hund kan inte leva ett värdigt liv med öroninfektion hur länge som helst, så det känns verkligen som hon räddat livet på Elsa.
 
Så nu vill vi tacka henne på något sätt, på henns sista arbetsdag. Men hur? Hur skulle ni ha tackat en veterinär som räddat livet på er hund?

Bästa nyheten!

Elsa har faktiskt en otroligt bra anledning att göra galna fnattrullningar på mattan. För vet ni vaaaaad..?
 
 
Den ovanligt elaka och idiotiska multiresistenta dumbakterie som Elsa har haft i sitt öra i exakt ett halvår nu är
ÄNTLIGEN BORTA! :D

Mitt matintresse

Hundmat alltså. Mycket roligare och mer tacksamt att hålla på med än att laga människomat.. ;) 
 
Elsa får mest färskfoder än så länge, men vi varvar med revben, grissvans, oxnacke, kycklingvingar, lammkött, inälvor och en massa annat köttigt mums som vi köper på både djuraffärer och mataffärer.
Allt rått.
Utom godiset som oftast är lufttorkat kött (och ibland lite frukt, grönsaker eller bär).
 
Här ligger Elsas mat, i frysen.
 
 
Fick slänga en del av vår egen mat idag för att få plats med Elsas. ;)
 
 
Godistillverkning. Klippta kycklinghjärtan på torkning i ugnen (i endast 50 grader för att bevara näringen).
 
 
Små påsar med 50-60 gram kycklinglever och kalvnjure. 10% av maten (när hon inte får färskfoder) ska var inälvor, varav hälften lever.
 
 
Malda äggskal när en måltid inte innehåller tillräckligt med ben. 10-20% av maten ska vara ätbara ben.
 
 
Jättekul att pyssla med och sätta sig in i tycker jag. Och ännu roligare att se hur bra Elsa mår av sin råa föda,
hur mycket hon älskar den och berikas (får utlopp för sina medfödda beteenden, naturliga behov) av den.

Snälla löphunden

Vår snälla, fina hund har inget emot att ha öronen uppsatta flera timmar per dygn och inget emot att bära byxor heller. Ser kanske lite skamsen ut på bilden, men det är för att att jag bett henne stå stilla för att fota.. ännu en gång... då står hon stilla också, men det där med att se glad ut på bild får vi nog träna lite mer på. ;)
 
Igår var vi till veterinären och blodade ner halva undersökningsrummet. Då förstod vi att vi måste ha tikskydd till lilla löpfia ändå så vi åkte förbi djuraffären på vägen hem. Jag satte på trosan direkt när vi kommit hem och hon brydde sig som sagt inte det minsta. 
 
Örat såg jättefint ut, undersökningen gjorde inte det minsta ont och veterinären kunde se ända in till trumhinnan för första gången på fem månader.
 
Vi fick ett par olika val, bakterierna verkar ha ändrat karaktär igen så vi kunde gå tillbaka till de antibiotikadroppar vi provat förut om vi ville, eller fortsätta med Flamazine.
 
Men varför ändra på ett vinnande koncept och gå tillbaka till något som hittills inte fungerat..??? Nej tack (veterinären verkade hålla med), vi fortsätter självklart behandla med framgångsrika Flamazine minst en månad till så får vi hoppas på det bästa, att de där multiresistenta rackarna ger upp helt någon gång.

Rovdjuret Elsa

Elsa väntar på varsågod.
 
 
Äntligen!
 
Vad det var hon fick som är så himla gott?
Gurka! ;)
 
 
Nam nam nam.. lika gott som torkat hundgodis.
 
 
Men oroa er inte.. Elsa är ett helt normalt rovdjur.
 
 
Inget går upp mot att sätta tänderna i ett rått köttben.
 
 
Elsa löper just nu för första gången sedan hon kom till oss (21 september -12), och nästan ett år sedan hon valpade. Hon är lite knäpp just nu så vi förstod att nåt var på gång. ;)
 
Och vi har fått provsvar från veterinären. Bakterieeländet finns kvar, lite. Jag lyssnar mest på det där "lite". Hon har alltså blivit bättre! Behandlingen kan fortsätta en månad till, inga problem, vi har salva så det räcker.
Skiten SKA BORT! Så är det bara..

Tidigare inlägg
RSS 2.0