Bongotime
Vi fick båda jobb på en herrgård trots att vi berättade att jag var gravid och eftersom stor arbetslöshet rådde på den tiden (80-talet) var vi överlyckliga att vi fått jobb på samma ställe. Lönen var urusel, men bostad i ena flygeln ingick. Det kunde helt enkelt inte bli bättre, så vi tog vårt pick och pack och flyttade från Värmland till herrgården i Uppland. Det var som att hamna i en tidsmaskin. Vi förflyttades till 30-talet över en natt.
Mitt jobb var att sköta hushållet och min chef var den 92-åriga modern i huset. Varje dag fick jag dammsuga och damma det stora huset, piska mattor, putsa fönster och skura golv. Laga mat och diska gjorde jag också. Ja, allt som hör ett hushåll till. Det var väldigt noga hur dessa uppgifter utfördes. Disken skulle stå på ett visst sätt i diskstället, plastpåsar tvättas och hängas på tork, alla småprylar lyftas på vid den dagliga damningen, ja allt skulle ske på den gamla damens sätt annars blev hon inte rolig att umgås med, milt sagt.
Jag var verkligen pigan, och fick utstå än det ena och det andra, t.ex att bli nypt i baken av gårdsägarens vän.
Det togs för givet att jag skulle fortsätta jobba när vårt barn var fött och dum och oerfaren som jag var trodde jag att det skulle gå bra. Nu hann vi dock inte så långt, utan efter ett par månader fick jag blödningar, blev sjukskriven och fick order om att tillbringa resten av graviditeten liggande.
Den gamla damen blev oerhört upprörd när hon fick veta detta. Vem skulle nu sköta om hennes hem? Att jag riskerade sent missfall var inget som verkade bekymra henne.
Mumannens sysslor var att sköta om lantbruket. Hans chef var sonen i huset, en avdankad militär som levde kvar i 30-talet. Varje morgon var det uppställning på ladugårdsbacken där gårdsägaren gav order om dagens arbetsuppgifter, trots att alla redan visste precis vad som skulle göras. Ständig jour ingick i arbetet då rymmande kor behövde fångas in på nätterna.
Nu var det ju så att jag blev sjukskriven och vi fick då veta av herrskapet att vi inte fick bo kvar på gården. Bostaden var avsedd för den som skötte hushållet så det var bara att flytta. Jag kan inte påstå att vi var ledsna precis, utan vi flyttade så gärna.
Mumannen jobbade kvar så länge han var tvungen och slutade efter några månader när han fått ett normalt jobb.
Flera år senare åkte vi förbi herrgården och gissa vem som var ute på promenad. Jo, den gamla damen som måste ha uppnått en ålder av närmare hundra år.
En osannolik erfarenhet som vi numera kan skratta åt.
Allt för att få flytta ifrån Värmland? ;D
God MUrning! :D
Men herregud. Kände mig förflyttad till en bondgårdsroman medan jag läste. Jag vet ju att du inte är så gammal men nu känns det som om du är runt 80 eller så ;)
Bra berättat!
Jösses!
Kul men samtidigt en hemsk historia.
Herre gud, jag bra kom att tänka på Kulla Gulla när jag läste detta. Tur att ni kom däridrån verkar ha varit nån sekt av nåt slag ;)
Nu blev det svårt här för mig att nå upp till detta...hmmmm
Hälsningar
Yohanna
Ja nu fick jag veta nå't nytt omer. Trodde jag hade följt dinblogg i mera än två år.
Herregud säger jag bara men en erfarenhet för livet såklart, som dessutom kom väl till pass för ett blogginlägg.
Nu hoppas jag bara att du kryar på dig... och plockar fram vinterkläderna, annars blir du förkyld igen;-)
Jag älskar den historien och den gamla damen kunde ha varit min farmor. Hon var precis den typen. Hade kökspiga och en annan piga som skötte om resten av huset. De fick gå köksingången, aldrig huvuddörren. :D
Krya på dig Gun !! Kram !!
Det trodde man inte existerade efter 60-talet med vänsterrörelse och fackförbund...men vissa delar av kartan är visst fortfarande vita.
Tyvärr verkar det som att många vill tillbaka till det samhället och utnyttjar den höga arbetslösheten bland ungdomar och invandrare. Jag tror nog vi kommer att få läsa liknande historier om några år...fast då kanske den gamla gumman dött av hög ålder...eller inte... ont krut förgås inte så lätt.
Vilket"roligt" minne och så bra berättat!
Det känns verkligen som om det utspelade sig på 30-talet!
Krya på dig!
Men fy vilken upplevelse! Det låter inte alls som något som har funnits på "vår" tid. Tänk att tanten levde... men nu bara måste hon vara död ju. :)
Oj men nu fattar jag ingenting!! Jag läser och läser men är alldeles för trög ahahaha
LOVE
Stackars dig som har fått en mansförkylning! - Det är INTE kul!
Hoppas den snart begriper att den har hamnat fel, och raskt hastar iväg för att bosätta sig i någon av manligt kön istället. - Helst långt från ert hus!
Men herregud!!! Man tror ju knappt det är sant, men tänker man efter så kan det nog säkert fortfarande vara nästan så där på vissa ställen. Det är ju ont om jobb nu också, och det finns nog såna som är så snälla (och dumma - förlåt, men jag kan inte skriva annat...) och biter ihop och gör sina plikter även nu, fast det är smått orimliga arbetsförhållanden. (Även om det nog är rätt ovanligt i så fall, nuförtiden.)
Man tror ju du skriver om något från seklets början. - Ja förra seklets alltså...
Tur att ni kom därifrån!
Kram och krya på dig!
ååh krya på dig!!
Det låter verkligen som om ni hamnade i en tidsmaskin! Fast tidigt 80-tal, när jag började jobba i storkök, tilltalades husmor (chefen) med fru och varje eftermiddag dukade vi en kaffebricka med silverservis till henne och hennes assistent.... Tiderna har verkligen förändrats!
Ja, nog låter er historia helt overklig, men det finns folk till så mycket knepigt, så varför inte till att leva i en svunnen tid. :)
Det låter som en storyline till en film! De måste ha varit riktiga personligheter dedär gårdsägarna...på gott och ont. Tack för att du delade, det var intressant läsning!
H. Ann-Mari
Jamen herrejee vilken story... sann dessutom.
God morgon! :D
Fy, fanns det folk som levde så så sent som på 80-talet?? Snacka om herrskap och tjänstefolk!
Kram
Den historien är helt otroligt fantastisk! Knappt man tror det...
:-)
Feodalismen lever!:D Mon dieu!
Tur att ni kom er iväg från 30-talet!
Vilken härlig berättelse! Som det kan vara =P
Nu är bongostafettpinnen återlämnad till sin ursprungsägarinna ;)
Hälsningar
Yohanna
