För ett par veckor sedan trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Så nu vet jag hur jag reagerar i en sån situation. Jag ringer inte ambulans, nej jag ringer Mumannen och berättar för att han ska slippa få det chockartade beskedet av polis och präst på jobbet. Haha. (Det är säkert inte ens så det går till, men det var så jag tänkte just då)

 

Nåja, jag fick väl troligen en panikattack (bröstsmärtor, smärtor och domningar i käkar och armar, stor klump i halsen, svårigheter att andas, svimningskänslor och var nära att kräkas flera gånger) och trodde alltså att min sista stund på jorden var kommen. Mumannen ringde ambulans och när den kom tyckte jag att allt lugnat sig lite men jag hade högt blodtryck och 150 i puls, så de tog mig med till akuten. Inget uppenbart fel hittades såklart. Typiskt mig att må asdåligt utan att något fel hittas.

 

Nån vecka senare var det Musonens tur långt där borta i Botswana. Vi fick en kväll veta att han var på väg till sjukhus med andningssvårigheter och bröstsmärtor. Spontan lungkollaps. Sjukhuset krävde 20 000 för att ens börja behandla. Stackars honom. Och ni kanske kan föreställa er hur jag som mor med uppenbart svaga nerver reagerade. Inte sov jag den natten i alla fall. 

 

Det löste sig som tur är. Dagen efter fick vi fantastisk hjälp av SOS International. Och vården har varit väldigt bra. Lungan har nu läkt ihop efter en veckas inläggning med dränage. 

 

Jag har dock fortfarande nerverna krypande på utsidan av min kropp. 

Nu får livet gärna bli lite mindre händelserikt, tack. 

 

För att lätta upp stämningen på detta sjukinlägg kommer här några bilder på våra helt otroligt underbara barnbarn. 

Förra sommaren skrev jag det här inlägget.

Och för några dagar sedan, ungefär nästan precis nio månader senare, hände något alldeles fantastiskt.

Det där med nio månader är en liten ledtråd kan man säga.

Nu är ni nyfikna va?

 

Här kommer det:

 

Jag har blivit farmor till den finaste lilla pojken i hela vida världen! :)