Vi har haft det jättebra hos Musonen 2, Musvärdottern och Lilla Mu. 

Det var snöoväder på vägen dit
och väldigt mycket snö i Sundsvall.
 

Lilla Mu blev jätteglad när vi kom dit.


Och tyckte om tunneln som hon fick av oss.


Vi busade.


Och gosade.
(och drack morotsjuice som ni kanske ser..)


Och borstade båda tänderna.

Och Musonen 2 gjorde ett porträtt av mig.

Han måste verkligen älska sin mor...

Det gick bra att åka dit, men min rygg tyckte inte om att åka ifrån Lilla Mu,
utan protesterade vilt hela vägen.
 
Vilket jag har full förståelse för. 

Här står jag och vinkar till er. Jag ska åka och handla. Ja, inte NU, men förut, och jag var ju tvungen att ta fotot då, annars skulle det verka konstigt, om jag tog det nu alltså för nu ska jag ju inte handla som sagt.


Här är vår bil. Är det någon som vill köpa den? Endast 270000 kronor. Maila om ni är intresserade. Vi kan pruta 100000 vid snabb affär.


Här var vi in en sväng. Där har de en massa möbler. Ett litet tips bara.


Den här köpte vi, fast inte på Ikea. Det är en liten present till Lilla Mu (och hon får inte se vad det är) som vi ska åka till imorgon.


Och här är teckningen som jag hållit på med ett tag. Lilla Mu i badet. Nu får den vara klar.


Gud vad jag längtar efter den lilla godingen. Och hennes föräldrar också såklart.

Det här är Teodorus. Han är åtta månader.
Eller egentligen är han snart 20 år, 
men han leker att han är åtta månader, precis som Lilla Mu. 


Teodorus blir lite sur när jag bara bloggar hela tiden.
Han vill leka och dessutom är han hungrig.


Han är sugen på att äta Musonens fattiga riddare, men det får han inte.


För när man är åtta månader ska man äta barnmat!
Teodorus äter puré tills han blir jättemätt, rapar stort och bajsar i blöjan.

Men bara på låtsas, han är ju egentligen snart 20 år.


Sedan är det dags att leka en stund.
Babysittern passar bra till Teodorus.


Nu får ni inte vara med mera, för det är dags att sova.
Och idag kommer Teodorus somna snällt,
för han är lovad att vara med i hornibloggen ikväll.
 
Sov gott! Vinkevink! 

Idag började mitt nya, sunda liv.

Jag har samlat bevis hela dagen.

 
Sjukgymnastik. Rumplyft.


Lchf-brunch. Omelett.


Tänker gå på promenad.


Här går jag.

 
Nej nej till kolasås. Ja till grönt te.


Kolla vad jag kan med raka ben.

Och inga semlor på hela dagen! Visst är jag duktig?

Jag ska visa er vad vi gör nästan varje dag.

 

 

Just precis, vi "skypar" med Lilla Mu och hennes föräldrar. Lilla Mu brukar le stort när hon hör och ser oss, och så visar hon allt hon kan.

"Titta här farmor" ropar hon och så slår hon kullerbyttor i soffan...
 
Nej....hon är ju faktiskt bara åtta månader, men hon leker tittut, pratar, vinkar, ställer sig upp alldeles själv och busar runt i soffan. Det är jättekul att prata och se henne på datorn, men såklart inte samma sak som att träffas i verkliga livet. Att få kramas, pussas och busa på riktigt.

Till helgen är det tänkt att vi ska åka dit, och jag hoppas verkligen att det ska funka med rygg och mage och allt. Har ju inte precis mått bra den här veckan.

Nu ska jag försöka få klar en teckning av den lilla gumman som jag håller på med.

  Ha en fin kväll allihopa!

Vi har bestämt oss för att börja äta bättre igen.      

Frågan är bara när vi ska börja.

Inte idag i alla fall.

Gud vad bra jag är! Eller förresten, vad bra NI är!

Det började med att ett av mina inlägg låg på plats 20 på listan för mest kommenterade på blogg.se. Jag fick veta det av Egoinas mamma som även var så gullig att hon printscreenade listan åt mig.  

                                    

Sedan, plötsligt, hamnade ett av mina andra inlägg ÖVERST på listan! Då var jag snabb med kameran. Kolla bilden här nere, jag ligger etta med mitt semleinlägg!! Hahahaha! Före Foki, Kenza och alla de andra!!!

Sen slog det mig....det är ju NI som är bäst....det är ju NI som kommenterar min blogg! Så, som sagt, vad bra NI är! 
 
  
                          

PS: Att det ryktas om att den där listan är en aning (väldigt) slumpartad skiter vi i va...? ;)

Självklart var det MJÖLKEN som var fel i förra inlägget. Man dricker inte mjölk till räkor! Det är lag på det. Det är Mumannen som bryter mot lagen.

Jag dricker inte mjölk till någonting förresten. Det är slembildande. Och något som är slembildande kan inte vara gott. Det hörs ju. Men det är inte lag på att man ALDRIG får dricka mjölk, så det behöver ni inte vara oroliga för.

Det är inte heller olagligt att köpa en dyr väska för sina egna pengar. Inte ens att använda en som man fått i present av sina vänner är förbjudet. Så jag måste säga att jag INTE tycker att Aftonbladets hets mot Mona Sahlins väska är riktigt vettig. Jag tycker rent ut sagt att de ska skita i vilken väska hon har, och vad den kostar, precis som de (och jag) skiter i att Reinfeldt tydligen har en ännu dyrare klocka. Att de inte är lågavlönade kan väl inte vara någon överraskning? Och man gör väl vad man vill med sina egna pengar, inom lagens ramar? Sen kan man kanske alltid diskutera deras löner och ersättningar, men det är en annan fråga. Tycker jag. Men ni behöver inte hålla med mig om ni inte vill. 

Nu är det sovdags för mig, så jag säger Godnatt! 

Och jag kommer att sova länge, så Godmorgon och ha en underbar Lördag allihopa! 

Nej då, hörni, sjukgymnasten har inte förstört min rygg. Det känns som vanligt, visserligen med hjälp av mer Citodon än vanligt. I morse kunde jag göra den där övningen också. Den som sjukgymnasten försökte tvinga mig att göra när ryggen låste sig.

Nu sitter jag och väntar på att Mumannen ska komma hem med...ja, vad ska han komma hem med...? 








Min favoritbloggare (länk)

 









Kanske inte så himla svårt om man känner mig...:)

Som vanligt när jag har rebusar var det den otroliga rebuslösaren Anne som var först med rätt svar!  

Grattis Anne! Du är nog tidernas bästa och snabbaste rebuslösare!

Det var tydligen svårt att förstå att första bilden blir sju. Kan ni inte tyska??? Det står SIEBEN, sju på tyska. Visst, en del bokstäver är bak och fram, men lite ska ni väl få fundera....Men resten förstod ni eller...?


Det var för övrigt ett helt misslyckat besök hos sjukgymnasten. Hon verkade inte veta något alls om steloperationer och hade ingen aning om vad hon skulle göra med mig. Jag fick, så gott jag kunde, berätta hur operationen gått till och varför man får en kotglidning. 
Nu måste jag ringa sjukhuset igen och fråga vilken sorts träning jag ska göra, och ta med mig uppgifter om det nästa gång jag går dit.

OM jag ens går dit igen. Jag tyckte inte så mycket om henne. Hon försökte få mig att göra en övning som var helt omöjlig. Det GICK inte! Det tog tvärstopp i ryggen. Jag sa till henne att ryggen låst sig, och att det blir så ibland, ändå försökte hon med tjat få mig att göra rörelsen, precis som om det skulle gå med hjälp av viljan. Precis som att jag var svag eller lat som inte kunde.

"Kämpa på, försök", tjatade hon. "Ryggen låser sig för helvete!!!" skrek jag då.

Nej, det gjorde jag ju inte, men jag hade lust!

Jag har visserligen redan skvallrat för vissa av er vad jag ska göra idag,
men det gör inget.
 
Rebustävlingar är ju, som bekant, inte på blodigt allvar...




















Vi hörs sen hörni!

Vår bil är inlämnad på reparation. Ni vet, den där bilen vi skulle sälja för ett tag sedan och hade annons på, och fick ett erbjudande av en kille att "byta mot något annat vi kanske behöver".

Sen fick Mumannen jobb och vi bestämde oss för att behålla bilen. Den har ju varit så bra, våran bil, så vi ville ha den kvar. Man vet vad man har, men inte...ja, ni vet...den där gamla klyschan.

Dagen efter lämnade vi den på service. Där upptäckte de att den behövde lagas för 4100 kronor. Inte mycket att göra åt, så igår lämnades den in av Mumannen igen. Då upptäcktes ännu ett fel, så nu kostar reparationen 7000. 

Vem vet hur det här slutar...?

Undrar om den där killen fortfarande vill byta mot något annat vi kanske behöver...



                                  

Jag har varit utanför hemmet på egen hand idag, för första gången sedan operationen. Tog bussen till stan och promenerade i snömodden en bra bit dit jag skulle. Det gick ju bra, men vissa människor var jobbiga! Fattar de inte att jag är ganska nyopererad? Nej, det fattar de inte såklart. Det syns ju inte på mig att jag inte kan slänga mig åt sidan bara för att de ska fram. Hade jag gått med kryckor kanske de hade fattat, men nu behövs inga kryckor längre.  

Det var inget spännande jag var iväg på idag, som ni verkar hoppats på. Eller i och för sig beror det på hur man ser det. Jag var på KBT-behandling. Det är intressant och jättebra om man har en bra terapeut, som min.

Ni vet kanske att KBT betyder kognitiv beteendeterapi, och går ut på att förändra sitt tankemönster för att förbättra det psykiska tillståndet. Man får lära sig hur man kan styra sina tankar och därmed förändra sitt liv. Jag jobbar utifrån en bok, "De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör, och hur man undviker dem" av Arthur Freeman och Rose Dewolf. Den är superbra och lättläst. Man måste inte gå på behandling för att ha nytta av den, utan den är bra för alla som vill förbättra sitt psykiska mående. Jag köpte boken HÄR för 39 kr.



Boken innehåller bl.a ett test där man tar reda på vilka "misstag" man ska koncentrera sig på att jobba med. När jag gjorde testet visade det sig att jag bl.a är perfektionist. Jag ställer för höga krav på mig själv. Andra är jag snällare mot. Jag har så höga krav på mig själv att jag tvivlar på att jag ska klara av det och ingenting blir gjort, ett vanligt fenomen hos en perfektionist.

Först trodde jag att det var fel på testet. Slarviga jag kan inte vara perfektionist! Men ju mer jag läste i boken desto mer förstod jag att det är sant. Jag har inte utbildat mig, jag har inte tagit körkort, jag har inte tagit tag i min konstnärstalang på allvar osv. Jag har alltid varit arg på mig själv för det, och undrat vad det är för fel på mig, och nu är jag nära svaret, och kanske kan göra något åt det med hjälp av att förändra mina tankemönster. 

Perfektionism är inte mitt enda problem, utan oro är väl det jag ser som mitt största och jobbigaste bekymmer. Det är hemskt att vara en sån som oroar sig hela tiden. Jag orkar inte med det längre, utan ska försöka förändra det också. Nu har jag fått i uppgift till nästa gång att skriva ner alla situationer där jag känner oro. Jag ska skriva mina känslor och tankar och skatta dem från 0-100.

 

Vi får väl se hur det går. Om jag inte klarar av det, kan jag inte gå dit nästa gång, perfektionist som jag är....;)

Klart ni vill!

Först klär vi på oss dunjacka, mössa, halsduk, termobrallor, vinterstövlar och vantar. För vi vill inte frysa.


Jag är jättefrusen av mig, men sedan jag köpte mina Canada snow-stövlar förra vintern har jag inte frusit om fötterna en enda gång.

Nu går vi!


Jag smygfotade Mumannen också:


Här har vi gått i en halv minut.

Då får Mumannen ett meddelande att han ska ringa om ett jobb han sökt.


Så det blev en jättekort promenad runt kvarteret.


Efter fem-tio minuter var vi hemma igen och det var bara att klä av sig alla varma kläder.

Mumannen ringde sitt samtal. Han är en av 30 uttagna av 300 sökande till ett jobb. Han har ju redan fått jobb, men det var kul ändå.

Och nu har Mumannen lagat mat. Chorizo med sås av creme fraiche med paprika och chili.

 
Undrar om han fångat chorizon själv..

Det är han själv som säger det, så tyck inte att jag är elak nu! Alla andra fick fisk idag, ett par, tre fyra stycken. Mumannen fick ingen. Förra gången fick han i alla fall en chorizo på kroken efter att ha varit och hämtat någonting och låtit de andra passa spöt. Alla Mumannens fiskekompisar var så imponerade att de brast ut i gapskratt! Och han var mycket stolt när han kom hem.

Fast jag såg aldrig till någon chorizo.

Undrar om han släppte tillbaka den i sjön, precis som han brukar göra med "all" fisk han får...;) 


                 

För några dagar sedan var det oro som väckte mig på morgnarna, men nu är det underbart att vakna! Det första jag tänker är "Mumannen har fått jobb" "allt kommer att ordna sig". Hur ont i ryggen jag än har så är det så jag tänker. Det är så skönt och jag sover så mycket bättre. Jag har sovit dåligt ett tag och sover ikapp nu verkar det som. Nio, tio timmar per natt. Mumannen mår också mycket bättre nu såklart.

Tänk hur det är, det här med smärta. Det fysiska smärtan har i alla fall jag mycket lättare att ta än den psykiska. Jag oroar mig väldigt lätt. Min arbetsgivare låter mig till och med gå på KBT-behandling för att lära mig hantera oron bättre. Det snurrar så många "tänk om ifall.." i mitt huvud och jag målar upp skräckscenarion i huvudet. Hoppas KBT-tanten kan hjälpa mig hantera det lite bättre, så jag slipper ligga och grubbla på nätterna så fort det är något.

Jag har så ont i ryggen just nu och den är svullen nästan hela tiden. Det är normalt med bakslag och bara att äta mer smärtstillande tills bakslaget släpper. Allt går enligt planerna och det är bara drygt en månad sedan operationen. På morgnarna kommer jag knappt ur sängen, men det är väl inte så konstigt. Så länge allt går enligt planerna oroar jag mig konstigt nog inte för just det i alla fall, utan vaknar ändå med en skön känsla inombords.

Själv är jag gift med en f.d brandman, så jag behöver inte fantisera, men alla ni andra (Egoinas mamma) med brandmansfantasier får här en liten present av mig och Mudottern (som vi köpte kalendern till) (hon hade ingen pojkvän då, vad vi vet). Såna här snyggingar fanns det gott om när vi var i New York i somras, fast då hade de tyvärr kläderna på...  

                           

                           
 
PS: Jag är ledsen Em, men Mumannen ställde inte upp på (avklädda) uniformsbilder i bloggen, men nu kanske din heta dröm från igår kan fortsätta inatt ändå? Och den här gången kan väl brandmännen få vara med på festen...?

Mumannen kom precis hem från affären och det första han gör är att fråga om jag vill ha en semla. Han har köpt semlor!! Jag älskar semlor!!



Jag som nyss tryckt i mig två ägg och en massa sill. Jag är ju proppmätt!! Om han hade kläckt ur sig att han tänkt köpa semlor så hade jag ju struntat i att äta lunch såklart!

Nu måste jag vänta tills jag är hungrig igen.

Undrar hur lång tid det tar.. 

Idag öppnar mitt sjukhus efter julledigheten så jag ställde klockan på halv åtta för att ringa. Telefontiden är 7.45-8.30. Trodde jag. Jag möttes av ett meddelande. Telefontid kl 9.00. Ringde kl. 9.00. Möttes av ett nytt meddelande. Telefontid 7.45-8.30.

Så nu får jag klara min svullna rygg på två Citodon till i morgon. Jag äter inte mer än 2-3 st om dagen nu, så det ska nog gå bra.

Skit i det nu. Det händer viktiga saker idag!

Idag är ingen vanlig dag! För idag är Mudotterns födelsedag! Hurra hurra hurra!

Japp, så är det. Världens bästa  dotter fyller 26 år! Vi firade henne redan igår, men hon förtjänar ett hurra idag också! 

Så kram och GRATTIS till dig lilla gumman!  

 
Så här fina är liljorna Mudottern hade med sig på min födelsedag, för en vecka sedan.  

Kan inte påstå att jag mår särskilt bra just nu. Sömnen är urdålig och huvudet spränger. Ryggen sväller och oron har sköljt över mig efter nyår. Oron är det värsta med alltihop. Jag grubblar hela tiden. Natt som dag. Ibland glömmer jag att oroa mig, men det varar i högst ett par timmar.

Mumannen får inget jobb och om tre månader har han ingen inkomstförsäkring längre. Han har redan gått ner 3-4000 kr netto i inkomst, snart blir det ungefär 8000 kronor netto till minus i kassan. Det är inget vi bara klarar hur lätt som helst.

Vi skulle kunna flytta till något billigare, men det enda som finns att få är en lägenhet i stans oroligaste område. Vi vill inte bo där, men vad ska vi göra? 

Vad händer när A-kassedagarna är slut? Och vad händer om han får ett jobb hundra mil härifrån? Man är tvingad att söka överallt enligt de nya reglerna. 

Jag är sjukskriven och orkar inte vara så här orolig dessutom.   

Ibland känns allt så förbannat meningslöst.

När man åker buss i Uppsala kan man ibland ha turen att få åka med en alldeles unik och ovanlig busschaufför. Första gången jag åkte med honom blev jag ganska förvånad, ja nästan chockad till och med.

Han var så trevlig!

Jag minns inte exakt vad han sa, men han log och var otroligt trevlig och sken som en sol. En sån fantastisk och sympatisk människa! Jag blev på bra humör resten av dagen när jag träffat på honom i bussen, och pratade så gott om honom när jag kom hem att Mumannen fortfarande kommer ihåg det, trots att det var ganska länge sedan. 

Nu läser jag i UNT att han heter Amos och har blivit vald till ÅRETS UPPLÄNNING av UNT-läsarna tack vare sitt trevliga sätt. Dessutom har han precis börjat BLOGGA i UNT.  

Jätteroligt! Fram för fler människor som Amos! Tänk vad mycket ett leende och några vänliga ord kan betyda.