Till alla mina söta, bekymrade extramammor kan jag berätta att bihåleinflammationen sakta men säkert är på tillbakagång utan hjälp av något läkarbesök. Google sa att jag skulle skaffa kortisonspray, och google hade rätt.

Oj vad jobbigt (men kul) det var att jobba idag. Och oj vad jobbigt (men kul) det var att cykla. Kan bero på bihåleinflammationen som envist hänger kvar (inte kul). Fast jag är bättre, så oroa er inte nu så som ni brukar så fort jag inte låtsas må jättebra. Att blogga känns ibland ungefär som att prata med sin (läs min) mamma, jag får passa mig för vad jag skriver så ni inte blir oroliga och skäller ut mig för att jag inte går till doktorn. Sen kan man ge sig den på att mamma (läs ni) aldrig i livet själv skulle uppsöka läkare för minsta krämpa. "Gå till doktorn" är något man bara säger, för att visa (eller kanske låtsas som) att man bryr sig. Har jag rätt eller har jag rätt? ;)

Jag ser att jag hade en topp i statistiken igår. Kul. Mindre kul att jag faktiskt inte bloggade en enda gång igår. Så ja, jag förstår piken... ni gillar mig som bäst när jag inte bloggar.

Idag fyller Mumannen år. Grattis gammelgubben.;) Lilla Mu har ringt och gratulerat. Sjungit lite ja må han leva och lagat ambujaje (hamburgare) med mölk på åt faffa. Majmor fick också. Fast med atten på ambujajen istället. Sedan puss och kram och hej då.

Men min bihåleinflammation är så envis och dum, känner mig ständigt småfebrig, och det har spridit sig till båda sidorna nu. Måste köpa kortisonspray idag, Nezeril hjälper inte, och jag har snart använt det för länge. Säg inte att jag ska gå till doktorn bara.. jag är ändå olydig och rent av obstinat vet ni väl. Jag pratade förresten med vårdcentralen igår, men bara för att avboka en tid. För andnöden.. om ni minns. Man kan väl inte springa till doktorn för minsta lilla heller..

Och det var ju synd.. det hade de inte behövt.

Försöker uppdatera mig till valideringen imorgon, men det går sådär eftersom jag inte mår så värst bra. Bihålorna spränger och käkarna ömmar. Känner mig som en varhärd i skallen, det trycker mot tänderna och ögat och gnisslar i örat så det är svårt att tänka. Samtidigt har jag minnesprogrammet från Norge på tv.. hör berättelserna från överlevande.. och mina bekymmer bleknar. Beundrar norrmännen oerhört för hur de har hanterat tragedin. Med kärlek, utan hat. Och jag vet, man ska kanske inte jämföra sina problem med andra (sägs det), men ibland tycker jag det är bra att påminna sig om hur bra man trots allt har det.

Jag har ett konstigt ljud i örat. Det liksom knarrar och gnisslar. Det är ganska störande och obehagligt både på nätterna och dagarna. Det hjälper att trycka med fingret mot örat, och visserligen är det ganska skönt att slippa höra lite mindre av allt skit som sägs, men det skulle ju se konstigt ut att gå omkring så hela tiden..

Har på grund av hårt slit med att skriva otaliga värdelösa inlägg till utkast haft väldigt ont i händer och handleder idag, därav min bloggfrånvaro. Men nu är det lite bättre och eftersom jag förstått att ni undrar hur man lyckas odla fina bamsegurkor så tänkte jag berätta det för er.

En riktig jätte är den, gurkan. Jättejätte. Ser ni den där borta på bordet?

Vi hälsade på hemma hos mina föräldrar i Stockholm idag.

Håret blev inte alls som jag tänkt mig. Och cykeln jag skickade Mumannen att köpa var verkligen inte "i mycket bra skick" som det stod i annonsen. Ett par av alla saker som gått fel idag. Men jag skonar er från resten av mina ilandsproblem, ger bort cykeln, köper en ny någon dag, fixar till håret såpass att jag står ut med det och dricker snällt ur mitt vinglas, så blir det förhoppningsvis bra ändå..

Har via Skype fått puss av ett lejon, blivit biten av en krokdil, sett ett fint hus byggas, fått höra min son träna sin lilla dotter på att säga "pappa är bäst", fått höra hur man låter när man sover (väldigt gulliga små snarkningar) och blivit tillfrågad om att komma och läsa godnattsaga ("åka Majmor, Majmor läsa"). Lilla gumman, jag blir alldeles varm, skulle så gärna vilja läsa godnattsaga för dig.. Tack och lov i alla fall, för att Skype finns.

Idag har jag tagit tag i att ringa ett samtal. Tänk att jag har så svårt för det, väntar in i det längsta och gör allt för att skjuta upp, hittar på annat, som att fota en liten insekt som sitter på köksgardinen och ägna en timme åt att redigera bilden, till exempel.

Mitt fantastiska liv fortsätter i samma stil som igår. Det kommer inget sms om att jobba och då blir jag sittande, helt handfallen, stirrande rakt fram, med en stigande känsla av meningslöshet i bröstet.. Jag vet ju att snart.. snart är de sjuka hela bunten, och då kommer jag att få jobba häcken av mig. Kanske redan nästa vecka. Men det är lite irriterande ändå, att varje dag vara förberedd på att kanske jobba, packa ryggsäcken, ställla klockan på ringning, inte boka frissatid, inte bestämma något annat, ifall att.. innerst inne ha en känsla av att det inte kommer att komma något sms, men ändå vara förberedd på att det kan göra det. För är man inte förberedd blir det väldigt jobbig. Sms:et kommer klockan åtta, då måste man kasta sig på telefonen för att inte missa jobb, och oftast vill de att man kommer nästan meddetsamma. Så jag måste vara förberedd.

..på vår lilla roadtrip som vi gjorde under några få men underbara dagar i Juli, kommer här.

Lilla Mu åkte hem i förrgår kväll.