Det är mycket nu

För ett par veckor sedan trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Så nu vet jag hur jag reagerar i en sån situation. Jag ringer inte ambulans, nej jag ringer Mumannen och berättar för att han ska slippa få det chockartade beskedet av polis och präst på jobbet. Haha. (Det är säkert inte ens så det går till, men det var så jag tänkte just då)

 

Nåja, jag fick väl troligen en panikattack (bröstsmärtor, smärtor och domningar i käkar och armar, stor klump i halsen, svårigheter att andas, svimningskänslor och var nära att kräkas flera gånger) och trodde alltså att min sista stund på jorden var kommen. Mumannen ringde ambulans och när den kom tyckte jag att allt lugnat sig lite men jag hade högt blodtryck och 150 i puls, så de tog mig med till akuten. Inget uppenbart fel hittades såklart. Typiskt mig att må asdåligt utan att något fel hittas.

 

Nån vecka senare var det Musonens tur långt där borta i Botswana. Vi fick en kväll veta att han var på väg till sjukhus med andningssvårigheter och bröstsmärtor. Spontan lungkollaps. Sjukhuset krävde 20 000 för att ens börja behandla. Stackars honom. Och ni kanske kan föreställa er hur jag som mor med uppenbart svaga nerver reagerade. Inte sov jag den natten i alla fall. 

 

Det löste sig som tur är. Dagen efter fick vi fantastisk hjälp av SOS International. Och vården har varit väldigt bra. Lungan har nu läkt ihop efter en veckas inläggning med dränage. 

 

Jag har dock fortfarande nerverna krypande på utsidan av min kropp. 

Nu får livet gärna bli lite mindre händelserikt, tack. 

 

För att lätta upp stämningen på detta sjukinlägg kommer här några bilder på våra helt otroligt underbara barnbarn. 

 

 

Lilla Mu som fyller sex år imorgon och har önskat sig en renovering av sitt rum i present.

 

 

MiniMu som kan prata mer och mer. Igår åt hon kojv och jass.

 

 

Lilla Muson som enligt sin mor endast fått hennes näsa och resten efter sin far.

Men hjälp! Inte får man må så dåligt när inget är fel. Klart att något är fel!! Men vad?
Stress, säger jag som varit där. Stress ställer till så mycket i våra kroppar. Nu blev jag själv påminnd att jag ännu inte tagit tag i mig själv och börjat på yoga. Varför ska det vara så svårt?
Hoppas attackerna, eller vad man ska kalla det för, inte kommer tillbaka. Krya!
/P

Men fy vad läskigt!
Jag har haft mycket panikångest, men tack och lov aldrig känt att jag ska dö.
Skönt att det är bättre med Musonen, ta nu du också hand om dig!

Panikångest är hemskt och man kan verkligen tro att man är på väg att dö när man inte vet vad det är som händer. Otäck med son så långt bort och så sjuk. Låter bra att han är på bättringsväg och får bra vård. Var rädd om dig nu ♥

Fy så vilka hemska upplevelser. Både vad gäller dig själv och sonen!
När jag fick en påattack på jobbet blev killarna skärrade och körde iväg mig till akuten. Där fick jag vila mig igenom attacken och sen åka hem.
Efter det stannar jag där jag är och låter det rinna ut (inte utan viss oro.. )
Dina mu-ungar är så himla söta! Och vilken bra present stora fröken har önskat sig!
Grattis till henne!
Kram

Där satt hjärtat min i halsgropen kan jag säga. Du har ju berättat att du lider av panikångestattacker, men det där var ju verkligen en skräckupplevelse.

Å stackars Musonen! Hur f*n ka man få en lungkollaps. Det måste jag googla, även om man ju inte ska googla sjukdomar

Lilla Mu minns jag ju när hon föddes, Minimu likaså. Så himla söta dom är och såååå stora de har blivit. Tiden går fort...

Å lilla Musonen har ju redan förändrats sedan den första bilden du la upp. Han ser så vuxen ut på något sätt - å himla söt är han. Å vem liknar han - vad tycker du?

Glömde säga att det är så skoj att se barnbarnen, jag har ju sett dem från allra första början! Så stora Lilla Mu och Mini Mu är nu!
Och Musonen Jr, bebisar är ju så gudomligt söta!

Två hemska händelser... som slutade bra. Så skönt. Mitt i allt måste jag fnissa lite åt det där med prästen och polisen... :)
Vilken tur du ändå har som kan glädjas åt tre små kalvar. Ja, en börjar ju bli riktigt stor och en böjaj pjata mycket och en ser ännu bara söt ut.
Nu fattas bara ett pElsigt inlägg också och kanske lite om hur våren kommer till ert nya hem.

Håller tummar och tår för att det inte sker mer nu, eller rättare sagt inte åt det negativa hållet. Men ni har nog fått er dos för i år, tror jag. :)

Helt underbara barnbarn har du och så gulligt att önska sig en renovering av sitt rum.

Men fy vilka skräckupplevelser! Hoppas det är lugnt nu...

Sex år??? Det är inte möjligt, vart har tiden tagit vägen? Men fina är dom, alla dom små Mubarnen :-)

Kram och gomorron!

Jag känner igen det där, jag har vant mig med anfallen och andas mig igenom dem. Jag vet att det går över, bara att härda ut. Men otäckt som tusan, ta hand om dig!

Hoppas allt är bra med er alla och att det lugnat ner sig!
Kram

men usch och fy vad ni råkat ut för, hoppas att alla mår bättre. Kram Åse

Men ååå, fast ååå! Så bra att allt blev bra ändå och åååh igen, va söta de är Mu-ungarna :)

Kramkram

Här hade jag hoppats på att hitta ett nytt inlägg nu, men icket...
Men du har väl fullt upp, kan tro :-)

Gomorron!

Det är bra att du bemöter det hemska (attacker) med härliga (barnbarnen). Det är sättet att vinna mot det mesta!

Här kommer en passande låt också: https://www.youtube.com/watch?v=L_TlB1ydowk

Hej föresten =)

F5?

Idag har jag bloggat om gurkor, undra vilken blogg jag läst om gurkor förr i tiden...?

Hoppas du tar väl hand om dig och att händer bra saker omkring dig nu!
Kram