Inspirerad av bl.a Patrik vill jag göra ett litet inlägg i feminist-debatten.

Jag kan lätt kalla mig feminist och tycker det är fruktansvärt synd att det kommit att bli ett skällsord som får många att tänka på manhaftiga kvinnor med banderoller, skrikande slagord fulla med manshat. 

För mig är en feminist en man eller kvinna som anser att alla, oavsett kön har samma rättigheter i samhället. Att det råkar heta feminism beror på att det främst är kvinnor som historiskt sett inte haft samma rättigheter som männen och därför drivit en kamp om dessa rättigheter som borde vara självklara eftersom vi alla är människor.
Den sortens feminism jag tror på är en kamp som gynnar både män och kvinnor och är definitivt ingen tävling mellan könen.

Hur man sen utövar kampen är väl upp till var och en. Själv tror jag att det bästa sättet många gånger är att ta för givet att vi har samma rättigheter. Var inte tyst som kvinna för att männen ska prata utan säg vad du tycker och räkna med att det är lika viktigt som det männen säger, ta för givet att du som man ska kunna vara barnledig utan att behöva be om ursäkt osv. Sen får man naturligtvis reagera om man upptäcker att man som man eller kvinna är förbisedd pga kön i olika situationer.

Att skämta om genus och könsroller anser jag inte missgynnar feminismen det minsta. Att vi har olikheter är inte samma sak som att vi inte är lika mycket värda. 

Dessutom anser jag att alla familjer själva ska avgöra vem som är barnledig, vem som städar osv. Man får kompromissa och så länge båda är nöjda och barnen förstår att tjejer och killar kan göra vad de vill av sina liv oavsett kön är det helt okej enligt mig och dessutom det mest rättvisa. Feminism är rättvisa, rättvisa är att alla är nöjda, inte att alla gör samma saker eller klär sig likadant.

Kalla det vad ni vill, men jag tänker fortsätta kalla min inställning feminism. Om fler gör det kan vi tillsammans ta bort extrem-stämpeln som ordet drabbats av.


     

Jag tror ni vet vad som menas med talesättet som säger att man ska försöka "leva i nuet".

Det talesättet måste ha myntats av en människa som hade det väldigt bra i sitt nu. 

Det är kanske lätt att "leva i nuet" när man mår bra, men när jag mår dåligt kan jag bara försöka leva för framtiden och försöka lämna nu bakom mig så snabbt som möjligt. Annars skulle jag nog bli ett vrak till slut. 

Antagligen är det fel att tänka så men vad ska man annars göra?  
  

                                   
                                       
                                                Det är tungt ibland.

                                                                                                                              -Björn Gillberg 


                        

Precis som Egoinas mamma skriver idag har jag också sedan jag började röra mig i bloggvärlden märkt vilken enorm kärlek som strömmar mellan bloggare och kommenterare och att man verkligen kan räkna med stöd när man har det svårt. Därför vill jag också, precis som Egoinas mamma be er alla att gå in på bloggen Egologi och stärka denna fina tjej med era uppmuntrande ord nu när hon behöver det som mest! En liten kommentar kan betyda så mycket!

Gör det nu alla fina läsare så är ni guld värda!

Sagt av förskolechef: "Nuförtiden kan man förvänta sig att vissa barn har två föräldrar av samma kön, och vad säger vi då? Och vad gör vi? Det är ju inte naturligt precis!"

Visserligen var det åtta år sedan och chefen ifråga är pensionär nu, men jag kommer aldrig glömma den kommentaren. Jag tror enda sättet att bemöta dessa föräldrar och barn är på samma sätt som vi bemöter alla andra föräldrar och barn på förskolan. Utan att göra skillnad. Om vi vuxna tar det naturligt så kommer barnen också att göra det.

Sagt av kollega på förskola: "Det är inte kul att titta på Melodifestivalen längre. Jag fattar inte varför utlänningar får vara med. Man borde vara svensk för att få ställa upp"

Det året vann Afrodite. Tre färgade kvinnor. Kollegan tyckte även att det inte spelade någon roll om man är född i Sverige eller inte. Är man färgad så kan man inte vara svensk och borde inte få representera Sverige i några tävlingar alls, enligt henne.

Jag hoppas verkligen att den här sortens ignorans är på utdöende. Särskilt på våra förskolor, en plats där vi fostrar våra barn.

                                             

För mig innebär ödestro att man lämnar över ansvaret för sitt liv och sin lycka i någon annans händer. Någon som redan bestämt hur ens liv ska se ut. Vem denne "någon" är vet inte jag. Jag tror inte på "någon annan". Jag tycker att bara jag är ansvarig för mitt eget liv och att tillfälligheter ofta avgör vad som sker i ens liv. 
Om någon blir påkörd av en bil och dör till exempel. Inte tror jag att det var förutbestämt att det skulle hända. Jag tror att det var en ren tillfällighet att personen råkade vara på fel ställe just då. Och att personen hade ett eget ansvar i att se sig för.
Och inte tror jag att det var ödet som bestämde att jag inte skulle skaffa mig en bättre utbildning. Det är helt och hållet mitt eget ansvar. Och att tillfälligheten att få fast jobb istället dök upp.

Därför tror jag på tillfälligheter och eget ansvar istället. 

Vad tror ni?


                         
                                                                      New York 2009